Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga!

Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn,

med gubben. Så kommer det en känsla, någonstans långt borta. Känner igen den och slänger mig

mot dörren som håller den inne. Lutar mig med all min kraft för att den inte ska komma ut, jaga

mig, få fast mig... Men det går inte hur länge som helst. Mina krafter sinar, jag försöker skratta

mycket, tänka på annat, göra mycket annat. Men min kropp blir bara tyngre och tyngre, mina

tankar mörkare och mörkare, jag vill inte vara med någon, jag vill bara vara i ett stort mörkt rum

där inget kan ta min energi, där ingen kan be mig om något, där jag både stänger ute allt som

jag stänger in mig. För att skydda mig själv...

Ångesten är så tung att bära, försöka andas, andas, andas men det tar stopp. Gode gud, jag kvävs

hjälp mig!... Så plötsligt kan jag dra ett andetag igen, och det känns okej - till jag måste andas igen

och så börjas det om....

Funderar på att inte gå till jobbet. Jag har tänkt på det länge nu. Min läkare sa att det kunde vara

en bra idé, att återhämta mig. Men jag älskar ju mitt jobb! Jag bara orkar inte...inget....alls...nåt...