Ibland visar sig "enhetschefen"i mig, och jag tar tag i saker - lyfter fram min styrka, att reda ut saker. På alla möjliga och omöjliga sätt.

Så, istället för att förbanna min läkare, skrev jag helt enkelt till min behandlande klinik och frågade vem jag skulle vända mig till för att lämna kritik. Fick en halvtimme senare svar på mailet, med namn och nummer till ansvarig verksamhetschef. Tänkte ge det till på måndag. MEN - medan jag satt hos frissan hade denna chef ringt upp MIG! Han hade genast satt sig in i mitt ärende, till och med ringt min handläggare på Försäkrinskassan!! *skrattar rått* Hehehe... Nå, det visade sig att min läkare skrivit ett intyg till mig, men helt enkelt låtit bli att skicka in det till Försäkringskassan... Vad ska man säga? Är inte det tjänstefel så vet jag tydligen inte vad det innbär.  Nå, försöker idag att få tag på denna verksamhetschef för att prata lite mer om detta, se om det finns fler trådar att nysta upp. Det känns i alla fall skönt att saker rör på sig, att det finns någon vettig person mitt i allt. Ska nog undersöka möjligheten att byta läkare på samma gång, beror på vilket bemötande jag får av denna chef...

Klappar i alla fall mig själv på axeln (försiktigt, har svinont i dem av all spänning) och säger som min goa vän Rolle "you go girl!!"

Det var vad jag hade på agendan idag, första träffen med min nya samtalskontakt.  Det kändes bra, och nu har jag någon som "håller koll" på mig. Det finns en trygghet i det - så klart. Hon skulle också prata med min läkare om mina intyg, för jag förklarade att utan pengar klarar man sig inte länge. Och vem vet hur länge Försäkringskassan måste utreda mitt ärende - usch, vill inte tänka på det, då får jag bara mer ont i magen...

Trött trött trött efter en vecka med aktiviteter varje dag. Mina fogar gör bara mer och mer ont, och ibland gråter jag. Inte bara av smärtan, utan att känna sig fången i sin egen kropp. Försöker tänka att detta bara är kortvarigt, men det är svårt när jag mår bra och vill göra så mycket - men har för ont för att ta mig någonstans.

Hoppas ni mår bra mina vänner, jag tänker på er!

Jag vill att du ser mig 

ser den kärlek jag har till dig

Vill ha din hand på min kind

dina ögon varmt vilande i mina

Längtar efter framtidsplaner

få höra dig prata om framtiden

hur du skulle vilja se livet för oss två

nu som sen

Vad vill du

vad ser du

vad önskar du?

Det går inte att arbeta själv

för att något ska bli bra, 

att det ska bli bättre.

Vad händer nu?

Jag känner hur tiden rinner ifrån oss

och rädslan för vad som kommer

eller inte

kommer ske

Se mig, snälla se mig

innan det är för sent

Och jag känner mig låst i min kropp

Kan inte ens gå ut på promenad

för då låser sig fogarna helt,

sen har jag outhärdlig smärta

resterande tid av dagen och natten.

Jag spyr åt mitt tråkiga liv!!!

När jag mår som sämst, orkar jag sällan eller rättare sagt aldrig, bli arg. Då är jag mest sorgsen och gråter mycket, och gör det jag kan för att orka med dag för dag. Nu när jag mår riktigt bra och känner mig starkare, kommer ilskan. Den mesta delen av den ilskan, riktar sig mot Försäkringskassan samt min läkare. 

Så dåligt bemött som jag blivit av min nuvarande behandlande läkare, tror jag aldrig att jag varit med om förut. Den 8:e september skrev jag första gången till honom om att jag behövde ett utlåtande så att jag kunde göra en överklagan till Försäkringskassan ang min friskskrivning. Trots 4 påminnelser om detta, ett då jag träffade honom för tre veckor sedan, har ännu inget papper dykt upp. Och nu börjar det brinna i knutarna.

Sen att jag av någon anledning hamnat som en mellanhand mellan min läkare samt Försäkringskassan, gör mig vansinnig! Jag får skicka mail hit och dit, för ringa är ingen idé - det går inte att komma fram till någon av dessa instanser. När jag skickar mail vet jag i alla fall att det kommer fram. 

Åh, bara jag tänker på hela jävla grejen kokar det i hela mig och jag känner mig så osedd som människa med behov!! Jag ska skriva ett mail nu nu nu, och då får de ta min ilska. Nu är det ta mig fan nog.

Idag känner jag obegränsad tacksamhet för att:

* jag fick prata med bästaste bästevännen

* min bror ska få gå på anställningsintervju

* jag fått må bra

* jag tog mig ut på stan

* min styrka visat sig för en dag

* jag kände att något vände, att kärleken kom tillbaka

Det här är den bästa dagen jag haft på över 2 månader.

TACK!!!

Me like

Me wanna

Me love

DanCe!!