Alla inlägg under november 2009
och det känns ju på sätt och vis ganska bra.
Men lite konstigt också, för nu hade jag liksom
vant mig vid tanken på att sätta igång med det.
Såg fram mot att börja må bättre snabbt...
Blir en ny medicin istället. Jag fick så klart
vara med och bestämma om jag ville göra
så eller inte. Bad läkaren om råd, och hon
tyckte jag skulle prova den här medicinen.
Och eftersom jag litar på henne så sa jag
okej. Hon sa också att om jag ville avbryta
och börja med ect var det bara att säga till.
Känns ändå som att det här kommer fixa sig
förr eller senare. Men så känns det nästan jämt
då jag nyss pratat med läkaren. Vi får se, jag
vet ju att jag kan höra av mig till henne om det
skulle behövas. Nu måste jag ta hand om lilla
gumman som sitter på golvet i bara mässingen
och äter på papper...
får aldrig sova ordentligt
hur vi än försöker
min sorgklump i halsen bara växer
känns som om jag aldrig kommer
vara mig själv igen
Orkar inget
vill inget
Bara sova
Jag trodde verkligen inte att folk fortfarande var så homofoba.
Att de verkligen tycker det är så äckligt med par av samma kön
som kysser eller rör kärleksfullt vid varandra. Nu när jag börjat
röra mig bland andra människor, människor jag inte riktigt valt
själv att umgås med som jag gjort med de vänner jag har, det
är då jag inser hur folk ser ner på varandra. Hur man hela tiden
jämför sig själv och andra, hur man ser ner på det som är svårt
att ibland förstå....
Kan dock inte påstå att kärlek kan vara så svårt att förstå, men
uppenbarligen är det så för en del människor. Och det kan jag
respektera. Kanske inte alltid acceptera, men respektera...
Nåja. Vad ska jag säga. Jag tycker om kärlek som får människor
att må bra, jag tycker om att umgås med udda människor. Och
det får ju stå för mig. Dock hoppas jag att detta med kärlek
mellan två män och två kvinnor förr och inte senare, ska både
accepteras och respekteras i vårt sänhälle. Finns så mycket annat
att reta sig på...
Eller vad säger du?
den andra filmen, såg jag idag.
Det var så
härligt
att krypa ner
i biosätet
med min
godispåse
och
med ens
känna mig
som 17 år
igen....
Ååååååååå
så romantiskt
det var
och bäst av allt
vampyrer
Mmmmm.....
och inser att den här gillar jag ju! Bara glömt bort liksom...
Den här är en sån - härlig låt i vilket fall som helst.
Fan vad livet suger just nu. Sorgklumpen jag inte känt
på så länge är tillbaka. Besviken över att litium inte
verkar funka på mig. Trodde verkligen att den skulle
göra det. Bromsat har den gjort, men annars ingen verkan...
Och så denna svidande ensamhet. Jag är själv, det här
är något jag måste kämpa mig igenom ensam. För vad
kan andra göra? Egentligen ingenting... Vad jag just nu
önskar är en varm famn, en röst som säger att jag inte
behöver göra något alls, bara sova sova sova. Att mina
barn klarar sig, min sambo klarar sig, Att livet snart blir
bättre. Det finns hopp, finns en ljus framtid.
Just nu tror jag ingenting. Det enda som existerar är
mina barn. Det är allt jag orkar engagera mig i. Det är
för dem jag måste kämpa vidare.
Men ärligt talat
hur länge måste livet vara
en kamp?
I morgon ska jag på min första (förhoppningsvis inte sista!) spökvandring på Löfsta slott.
Har länge velat gå, men pga att ingen har kunnat åka - brist på körkort och/eller bil - så
har det inte blivit av. Känner mig - fånigt nog - nervös. Men ser otroligt mycket fram mot
det!! Vare sig jag ser något eller inte kommer det vara häftigt att få vara med... Tur
Carina är med och kan hålla mig i handen! ;D
I övrigt mår jag skit. Mailade till min läkare igår men har inte fått något svar. Har inte
förväntat mig att de ska slänga sig på telefonen heller, men jag skulle gärna vilja köra
igång med ect:n nu, så kanske jag mår bättre till morsan kommer till jul. För gudarna
ska veta att jag behöver energin till dess...
Min kära mor ringde mig förresten idag. Drog igång med sina problem på jobbet, jag
lyssnade i 25 minuter. Då tänkte hon lägga på. Hon hade ju fått tömma sitt. Och inte
en enda fråga
om hur jag mår. Egentligen borde jag inte bli förvånad. Men hon vet att jag mår råtta
nu. En enda liten fråga, till sin dotter, är det för mycket begärt?
Vet ni. Jag är så evinnerligt trött på människor i min omgivning som suger min energi.
Jag är lika less på att jag hela tiden låter de göra det, och inte säger ifrån. Jag finns
så gärna för min omgivning. Jag trivs med att vara en lyssnare. Men när det tar på min
egen energi, då önskar jag att jag kunde säga stopp. För de som tar min energi -
bl a min kära mor - verkar aldrig komma till den insikten, att jag inte orkar hur mycket
som helst.
Nu ska jag gå och rå om mig själv. Njuta av min goda bok, och se fram mot spökbesöket
i morgon. Carina, nu får du ta hand om lillasyster när hon ska besöka andarna! :D
både igår och idag. Tyvärr har det gått så mycket av min energi i helgen,
att jag bara inte orkat svara. Ville prata med honom, börja tömma all skit
som rör sig innanför pannbenet på mig. Men det går inte....jag kan inte...
Känner mig så irriterad idag. Retar mig på barnen, på sambon - och det
finns egentligen inget alls att reta sig på!! Att Flisan grinar för att hon är
trött - precis som det ska vara. Mattias busar med sina kompisar, skrattar
och har kul - det är ju egentligen toppen. Sambon tuggar ovanligt högt sin
smörgås - nej, gör han inte alls det! Men jag fräser och spottar som värsta
kattan - och vill inget hellre än bädda ner mig i min säng. Göra inget, se
inget - bara vara. Sova, fundera, vara bara mig. Inte bry mig om andras
bekymmer, inte ens mina egna - bara få finnas till.
Jag är så trött på det här livet
Vill förändra saker, men väljer
att vänta. Vet inte varför.
Frustrerande
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 |
3 | 4 |
5 |
6 | 7 | 8 |
|||
9 |
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
15 | |||
16 |
17 | 18 |
19 |
20 |
21 | 22 | |||
23 | 24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
|||
30 | |||||||||
|