När jag mår som sämst klarar jag bara inte av att ringa till olika instanser.

Då är jag glad att mail finns. Även om det kan bli opersonligt osv, så kan

jag säga som det är. Att just nu klarar jag bara inte att ringa upp. Ring

mig, så kanske det går - men annars blir det inget...

Kan bara inte fatta att jag en gång jobbat som enhetschef. Då jag suttit

med glödande öron efter alla telefonsamtal. Inte konstigt att jag första

året som sjukskriven fick panik så fort telefonen ringde...

Nu har jag i alla fall pratat med psyk, med världens finaste sköterska

som är MIN (nåja, ni fattar vad jag menar...) och hon ska prata med

min läkare när hon är åter till veckan. Jag tror på att de ska hjälpa mig.

Jag måste ju tro...hoppas...

Vad har jag annars kvar?

Åkte på en tripp med sambo och dotter idag. Skulle ha en egen dag och

gå på mässa i Norrköping. Mådde risigt redan innan, men vet hur bra

jag brukar må när jag väl tar mig ut. Sen får jag ju umgås med 2 av

de 3 personer jag älskar mest i hela världen!

Kom dit och kände hur ångestklumpen boxade runt i magen. Andades

och tittade in i min dotters underbara ögon, till henne har jag JÄMT

ett leende - som kommer från hjärtat. Tog av mig jackan och gav mig

in i matchen.

Snabbt kastade sig en kvinna fram som undrade om jag hört talas om

deras tandhälsa. Fick ett mumlande svar av mig och jag drog mig snabbt

vidare. Folk överallt (andas andas andas).... Nästa människa som frågar

om jag vet hur otroligt bra det är med ansiktsakupunktur. "Här, ta en

broschyr, ta en till, ta tre!" (Varför inte 50, 83, 111...)

Greppet kring vagnen hårdnar, kallsvetten bryter fram, jag börjar känna

mig som ett djur i bur. Vill inte skämma ut mig, Bosse, skrämma Flisan.

Försöker hitta mitt inre lugn och tänka på något annat. Drar mig mot

blommorna, hoppas på att jag där ska hitta den andningspaus jag nu

så väl behöver. "SKAAAA det inte vara några vårlökar. Snart skiner solen

på oss igen, och tänk att få se de härliga färgerna skina i rabatterna!"

Helvetes jävla fan

Jag vill vara normal. Jag vill vara tråkig. En fucking jävla Svensson som

bara går och funderar vad som matchar med vad i det IKEA-möblerade hemmet.

Några avsteg dock med krukor, sängar och mattor från JYSK!!

Men icke. Detta är det liv jag en gång valt. Innan jag kom till denna jord.

Av någon anledning, gjorde jag detta val. Försöker hålla mig något så

när vid vett och sans - men nu är jag slut för idag. Nu är det dags att

krypa till kojs och nanna kudden. Ångestens efterdyningar har gjort mig

matt och det värker i kroppen.

Men vet ni vad, min son kom idag. Nu är han här en hel vecka!

Jag firar

Familjen är samlad

att det börjar vända...

hoppas på det

som byggs upp inom mig

ilska som mest kommer från

besvikelse

Från människor i min omgivning

min familj

pissråttorna - nej jag menar

människorna

utan empati

som bara stövlar på mot

sina egna mål -

utan att se sig om

eller för

vilka de trampar på

eller springer omkull

FAN

vad

jag

är

ARG!!!!

Jag vill slå

sparka

skrika

Och ändå väljer jag att

låta bli

Varför?

För att det är tryggt

det är vad jag känner igen

och är van sen alltid...

Och kom FÖR HELVETE

inte och säg vad jag

MÅSTE

för då åker du på en propp

ÄNTLIGEN har Nina med fru blivit gravida!!!

Hurra

hurra

hurra

så glad att jag till och med sitter och fånflinar

ännu

trots att jag fick veta nyheten för ett par timmar sen!

Tänk så det kan bli

...kvällarna är värst - alltid värst

Då kommer tankarna, oron, och

sorgen som ett slag under bältet.

Ibland längtar jag bara att få vara

ensam

min downperiod håller fortfarande i sig. Det känns dock som att jag fortfarande har en grund

att stå på, och att jag fortfarande har förmågan att le mot barnen emellanåt. De gör mig gott...

Det som är skrämmande är, att om denna skit håller sig kvar - kommer min fasta grund att

grusas sönder - bit för bit. Och vem finns för mig då? Vem finns för vår familj? Människor

jag har kontakt med inom psykvården kanske, de på Hagadahl (har jag förtroende för), fått

nya kontakter på ett ställe som heter Eleonora - kanske de? De kan finnas om inte annat, för

min familj, för barnen.

Nej, jag tar inte ut något i förskott. Jag förbereder mig. För om/när det går åt helvete kan

jag inte ta tag i dessa saker. Då vittras min själ sönder, och jag blir ett tomt skal som bara

skakar och all kraft går till att stå på mina ben.

Tur att jag har Sandra, min nyfunna vän som kan förstå hur det känns när själen skakar av

ångest och sorg. Hon stöttar, hon finns där, praktiskt och på alla sätt - ovärderligt! Och Tessan,

även om du inte finns här kroppsligt så finns du har själsligt - love you.

Over and out

men den här är ju för jäkla söt....