Dags att ta itu med farsan då. Han har fortfarande inte kommenterat det mail jag skrev till honom i julas, ang hans brutna löfte till sitt barnbarn. I förrgår ringde han och talade in ett meddelande på telesvar. Han ville veta hur det ska bli med dop i sommar, för de tänkte planera in det på sin semester. Den natten låg jag och grubblade, grät lite över den ilska och besvikelse jag känner inför min far. Men förmodligen främst över den frustration jag känner över att han än idag kan påverka mig på det sätt han gör! Jag är snart 35 och skulle verkligen vilja komma över all besvikelse gällande honom, det som hände under min barndom. Men jag vet inte hur! Och det jag sa till mig själv när min son föddes - att om min pappa skulle svika honom som han svek mig, då skulle han inte få träffa sitt barnbarn mer. När ska jag inviga det löftet? Och hur ska jag kunna nå fram till pappa utan att han a) stänger av, b) kallar mig galen c) jämför mig med min morsa...Känner mig ibland som i en rävsax - jag kan inte ta mig ur situationen utan att gnaga av mig ett ben - och det gör ju så jävla ont!

Tur jag har min samtalskontakt, detta kommer jag göra mitt bästa för att arbeta bort - så snart som möjligt!!

Felicia kräks och kastar tillbaka huvudet och spänner hela kroppen i en båge. Sliter upp henne i sängen först, innan jag hinner tänka till och försöka lugna mig själv samtidigt som jag lugnar henne. Försöker peta ut det slem jag kan, men det mesta sitter för långt ner. Slår henne i ryggen och lägger henne över benen. Hon andas inte, andas inte, andas inte...ser hur ansiktsfärgen ändras i samma takt som paniken kommer. Hon försöker skrika, men lyckas inte. Precis i det ögonblick som hennes kropp börjar bli slapp och jag säger åt Bosse att ringa ambulans, så drar hon in andan. Allt detta händer inom mindre än fem minuter, men känns som en evighet. Hon gråter inte mycket, ser mest olycklig och trött ut. Sitter länge med henne, över en timme och bara vaggar vaggar. Sedan blir hon sitt vanliga, gnälliga jag och vill ha mat. Tacksam över att få se den "riktiga" Felicia igen. Herregud, att man kan älska ett barn så mycket...

Kan inte låta bli att tänka, händer det här för att jag haft så svårt att känna kärlek till henne? Logiskt vet jag att det så klart inte är därför, men mina känslor säger något annat... fan...

Funderade på varför jag fått en kallelse till vårdcentralen.

Den närmaste tanken som låg till hands, var att det gällde

min depression, eftersom jag inte längre har någon läkare.

Nej - när jag kom dit började läkaren prata om min diabetes

som jag hade som gravid. "Visst har du varit och tagit prover?"

frågade han, och jag svarade att jag inte ens visste varför

jag skulle komma till honom i första taget. Hade detta varit

i onsdags hade jag blivit rätt så irriterad, denna gång log

jag snällt - och ärligt - och sa att misstag kan alltid ske...

Så det blev till att vända om med en gång, och boka in två

nya tider - ett för provtagning, samt ett nytt för att tala

om provsvaren med läkaren.

Ja, ju mer jag blir inblandad i sjukvården desto rörigare

blir det! Skratta eller gråta? Idag valde jag att skratta.

denna gång för min egen del.

Det knyter sig i magen vid

tanken på att öppna sig för

ytterligare en ny människa.

Har heller inget förtroende

för de jag möter inom sjukvården

längre - och det är förbannat

trist!! Trodde aldrig det skulle

kännas så... Men vem vet - jag

kanske får möjlighet att ändra

mig någon gång....

Håll tummarna för att det går

bra idag, att jag kan få någon

slags hjälp...

Over and out!

Nej, kanske inte denna gången. Det var ändå andningen som 

det var något galet med - då kan man ju inte vara hönsig...

Men inget tokigt med lillan - andning och hjärta lät bra. Det

första läkaren sa när vi kom in var "ja, nu tar vi ju inte emot

så här små på vårdcentralen, utan ni ska vända er till 

barnmottagningen". Jag tänkte i mitt stilla sinne, jo då -

det är ju säkert vi som bokat in oss själva här - spelar roll,

titta nu på henne och säg att allt är bra! Sen fick jag spelet,

morrade lätt till alla vi kom i kontakt med där - jag är bara

så JÄVLA LESS på sjukvårdspersonal!!! När jag var en lugn

mamma med min första son, fick jag 2 gånger veta att jag

inte bör vänta så länge med att ta kontakt med sjukvården.

När jag denna gång är lite mer orolig för minsta hostning,

då får jag veta att jag är en orolig/nervös morsa. Hur fan

ska jag vara egentligen????!!!!! Jag skiter egentligen i vilket,

hon är MIN dotter - det är jag och min sambo som känner

henne bäst - ingen annan!!!! Som min sambo säger "tjöta"!!

Nu verkar det i alla fall som vi båda landat i bajsblöjornas land.

Tog mig en tupplur idag, på ett par timmar. Sambon kom och

väckte mig rart med pussar och gos, jag knorrade ljudligt och

ville inte öppna ögonen. Hade mer än gärna sovit en timme 

till. Så yttrar han orden "hon har bajjat" och mina ögon blir

med ens klarvakna och jag säger lättat och glatt "haaar hon!"

Båda brister då ut i ett stort gapskratt - för vi inser båda var

vi nu har hamnat. Men har man en liten som har ont i magen

och får kämpa sig knallröd för att få ut det minsta ur sig, då

är en bajsblöja verkligen något att fira!

Jag är tacksam över att få ha kommit till det landet, att mina

tankar är lättare och att jag börjar bli lika förälskad i min dotter

som jag alltid varit i min underbara son...

Idag har du gett oro ett nytt ansikte.

Du fick svårt att andas, segt slem som

inte ville komma ut. När vi ringde 112

fick vi frågan vad de kunde göra...

Jesus...denna sjukvård...

Som tur var började du skrika, och

den blå färgen på dina läppar försvann.

Fick prata med världens gulligaste tjej

på sjukvårdsupplysningen som fixade

tid åt dig till en läkare. Snart ska vi

dit - jag hoppas vi får hjälp den här

gången...

Lilla tjej, så otroligt mycket jag älskar dig

och det är konstigt tyst hemma. Hon har bara funnits knappt 4 veckor i vårt liv, och när hon så inte är hemma känns det så tomt... Kände att det väl var dags att skriva de där mailen som aldrig blir av, blogga om det där som jag ständigt tänker på - men lusten och inspirationen finns liksom inte där. 

Känns också att mycket av det jag skriver här missuppfattas - och det börjar bli lite frustrerande... Kan vara så att min stress och min trötthet gjort att jag inte formulerat mig på det sätt som jag har tänkt uppe i min grötiga hjärna. Har egentligen ingen lust att djupdyka i det heller nu, mest luftar mina tankar antar jag...

Tog kontakt med min nuvarande behandlande läkare för att få hjälp med min ångest, brist på hunger och sömnbesvär. Blev hänvisad till psykakuten som jag inte har det minsta lust att uppsöka. Där får jag väl bara höra att jag kan komma om jag känner för det... Psykvården är totalt skit piss och bajs här i Linkan - kanske så i hela Sverige, vet inte för jag har inte bott i hela Sverige.

Over and out

Har av någon idiotisk anledning gått med i snacket på Libero. Gjorde det för länge sen, i mitten av graviditeten någon gång. Nu när det kommer ganska många frågor efter förlossning, ny tillvaro med två barn och annat smått och gott - då hade jag mer än gärna vänt mig till mina "medmammor" för stöttning. Men till min frustration (nej, tyvärr inte förvåning) så kastar man en massa SKIT på varandra i forumet! Kommer med åsikter som inte har med saken att göra, trycker ner någon som redan mår dåligt - jag blir verkligen URFÖRBANNAD på sån skit!! Bara för att du har blivit mamma (ja, tyvärr är det oftast morsor som är på varandra) så innebär det INTE att du är expert på ämnet!! Du är expert på dina barn - inte andras. För att något fungerar i din vardag, innebär det inte att det är något som passar i min eller andras! *morr* Om någon ber om hjälp - fråga vad du kan bidra med -inte vad du anser är det bästa...

Nå, har i alla fall insett att de där siterna inte är min grej...