Funderar klart mycket kring mina vänner nu. Har lyckats skapa flera nya kontakter här i Linkan, och de tycker jag om. Har dock under en lång tid funderat mycket kring vänner. Varför jag "dras" till vissa människor, eller om vi kanske dras till varandra. Mitt val sedan jag blev sjuk, har också varit att kapa kontakter som inte ger utan bara tar. Finns ingen energi att vara den som oftast lyssnar, stöttar, hjälper till med än det ena än det andra, eller där jag inte får vara mig själv och lyfta mina tankar och funeringar. En del har även lämnat mig sedan jag blev sjuk. Kan ha att göra med att de inte orkade höra mig prata om hur dåligt jag mådde, vilka tankar jag hade, eller vad det nu kunde vara. Kan inte säga att det plågar mig om natten, men det är klart jag funderat. För mig är mina vänner, och har alltid varit, några som står mig otroligt nära. Jag har några få gamla vänner kvar, och de kommer jag hålla hårt i. Sedan kanske en del anser att vardagen i sig tar för mycket tid - jobb, barn, familj, intressen - men själv anser jag att t ex ett mess eller mail där det bara står "jag tänker på dig", "jag saknar dig", "hur mår du?", "jag behöver prata" eller vad som helst, inte tar så lång tid. Men, alla gör vi ju våra prioriteringar. Försöker själv hitta en balans till hur jag själv vill ha det och vilken vän jag vill vara. Det är inte lätt, men det ska nog gå!  

Kärlek till folket!!!!   

Hoppas ni haft den jul ni önskat. Min blev lugn, barnen fick några klappar från morföräldrarna. Själv fick jag en lott som tyvärr inte gav något. Drömmer varje gång att jag ska vinna så pass mycket att jag kan betala av mina skulder samt betala en flytt så att vi kommer oss iväg härifrån någon gång. Men nej, av någon anledning är det inte tänkt att det ska bli så - men jag fortsätter hoppas ändå  

Idag är det tungt. Ångesten är nästan ohanterbar, men trots det vill jag bara inte ta någon medicin. Nog för att det varit rätt tunga tankar sista tiden, men det här var jag ändå inte beredd på. Det är så länge sedan sist... Sista tiden har jag funderat mycket på framtiden. Hur jag ska lösa det ekonomiska, skuldberget bara växer och det håller inte längre. Framtidsplaner, funderingar... Jag har också min framtidsdröm, där jag äntligen ska få kunna bidra till dessa barn i samhället som har det så tufft. Att få bli jourhem/familjehem. Hade dock tänkt jobba inom Stadsmissionen ett år till, innan jag gav mig in i det. Och det är ju också vad jag VILL. Men jag har ingen aning om hur jag ska få ihop det här...  

Sedan är jul inte min favorithögtid. För att låta klyschig så är det detta med julklappar. Försöker acceptera denna längtan efter nya grejer, alltså hos andra, men det är så SVÅRT! Att höra människor prata att de inte har en aaaning om vad de ska köpa till sina barn/föräldrar/kusiner/svågrar osv osv. Men för fan, om du inte ens vet - innebär det inte att de redan har allt de behöver!?! Julen påminner mig om och om igen, att jag vill ge mer åt de som har mindre. Och det är INTE en klyscha, utan jag har insett vad jag vill med livet. Frågan är dock återigen, hur ska jag få ihop det...  

Inser att under tiden jag skrivit av mig har ångesten lättat en del! Skönt som fasen  Ni som orkat läsa igenom det jag hade att säga, tackar jag. Det är skönt att någon vill "lyssna" på det jag har att säga. Det här är stora frågor för mig, inget som jag bara kan lägga åt sidan och leva mitt vanliga Svensson-liv. Jag mår som bäst när jag får ge åt dem som behöver det, vare sig det är tid, pengar eller ett öra. De som v-e-r-k-l-i-g-e-n behöver det.

KÄRLEK ÅT FOLKET!