och äntligen är det vuxentid som gäller. De senaste veckorna innebär vuxentid att halvsova i soffan efter att ha plockat undan nappar, leksaker och diskat undan efter middagen. Tvätt och städ har vi lagt till helgerna, och på många sätt är det en usel idé. Men vi måste ju göra på det sätt som funkar för oss. Just nu är det på det här viset som är bäst.

Trötta är vi båda. Som alla "småbarnsföräldrar". Flisan vaknar fortfarande på nätterna, men somnar om lika fort. Dock kan jag säga att i detta skede skulle jag kunna ge min högra hand för några dagar med hel natts sömn - det är länge sen nu. Min högra hand, jag är vänsterhänt.

Har fortfarande vansinnigt svårt att ta mig ut på dagarna. Nu har det också blivit för att dottern valt att sova på en tid då det är aktiviteter att gå på. Men vissa dagar är det jag. Jag som inte klarar stressa, jag som drar mig för att behöva prata med folk, jag som hellre vill vara hemma. Trist som bara den. Och det dåliga samvetet ringde för länge sen på dörren och krävde inträde. Jag min idiot lät henne komma in. Det måste vara en hon, jag känner det på mig.

Är trött på mina suckar och djupa, mörka tankar.

Jag saknar mitt skratt.

Hans rena röst och enkelheten i låten fångar mig - direkt!

Ibland träffar jag människor som jag känner mig osäker tillsammans med. Där orden inte vill infinna sig och känslan av osäkerhet kryper sig på. Funderar ofta på det, känns som ett stort hinder i kontakt - samt att jag vill kunna vara den jag är, inte fundera på om det jag säger är rätt eller fel. Bara vara, den känsla som jag ofta saknar.

Har nog kommit en bit på vägen i mina tankegångar. En del av de människorna jag har svårt att hitta en skönt kontakt med, upplever jag inte äkta och ärliga. Känns som om de inte visar mig den de är, utan bara någon de vill vara. Visst, man behöver inte fläka upp sig för allt och alla - visa sitt inre, som man (förhoppningsvis) är väldigt rädd om. Men för mig är det inte svårt att komma någon nära, om jag får se en gnutta sårbarhet. Kanske får det mig att vilja bidra med något, ord, tröst, empati, lyssna - istället för att försöka hitta något jag kan tro på i den människans ord och handlingar.

Att jag sedan känner mig svag med dessa människor gör det inte roligare. De som känner mig, säger ofta att jag är en stark person. Och det kan ibland kännas tungt att bära, för jag är verkligen inte alltid stark. MEN - när jag väl är i närheten av dessa människor som gör mig osäker, det är då jag saknar denna styrka som jag faktiskt vet att jag har inom mig.

Luddigt - jag vet.

Idag känns som en okej dag. Har inte vaknat med en klump i mage och hals, det är mycket skönt. Älsklingen åkte till jobbet som vanligt, usch så jag saknar att ha honom nära om dagarna. Stora grabben åkte med bussen, är fortfarande mäkta stolt att han klarar resorna till skolan själv. Och så har vi lillhjärtat som bara går och går och går här hemma. Duns, i golvet, knorra lite, och så upp igen på vingliga ben som bara blir starkare och starkare.

Finns inget jag älskar mer än mina barn och min sambo, mitt hjärta är överfyllt av kärlek som jag både ger och får. Så vackert.

Vaknar upp efter en lång sovmorgon, känns först så otroligt skönt. Sen märker jag hur något börjar krypa inom mig och kroppen blir spänd som inget annat. Min första tanke efter att ha njutit en stund av min goa sköna säng, är "fan, bara inte klockan är för mycket nu!". Tar med en darrande hand upp mobilen och ser att klockan är 10.17 Inser snabbt att klockan efter sommartiden är 11.17 FAN FAN FAN!!! Tar ett djupt andetag, försöker tänka något positivt - men det är svårt med någon som väser i mitt öra "du är så obeskrivligt lat, varför tar du inte hand om ditt barn, sova kan du göra i graven, och du som skulle städa och tvätta idag - ska du låta din man ta hand om det - han som jobbar hela veckorna!!". Mitt inre skriker åt rösten att hålla käften, jag orkar inte höra - jag VET ju egentligen att det den väser inte är sant - jag jobbar precis lika mycket om veckorna fast i hemmiljö. Men icke, den fortsätter mala och mala, tills jag håller med - jo, jag är en usel människa, sambo och mor.

Kliver till slut upp på skakiga ben. Hör min älskades röst, och lilla hjärtats glada tjut. Inser att han hänger upp tvätt. FAN, det var ju inte han som skulle göra det - det var ju jag!!! Får mig ännu en käftsmäll av den bittra, kalla ångesten och det knyter sig i magen. Försöker le mot de jag älskar så mycket, samtidigt känner jag irritationen över min "dålighet", och kan inte låta bli att fräsa.

Det är ju inte det jag vill. Det är inte så jag vill vara. Biter ihop och ber om ursäkt, smeker min älskades kind, kramar finaste dottern länge länge tills hon protesterar och vrider sig ur min famn. Vill inte ta tabletter, men kanske jag borde för att inte...ja, vad?? HATAR de tabletterna, de gör mig svag, trött och frånvarande. Men de låter mig få andas utan att det gör ont, de tar bort den väsande rösten. Vill inte, vill, vill inte, vill....

Får se vad det blir idag - idag börjar i alla fall mammaveckan - och inget kan göra mig lyckligare just nu.

Jag har ta mig tusan ståpäls över hela kroppen - rösten, blicken, koreografin!!!!

WOW!!!!!!!!!!!

önskar ofta att jag bodde i Danmark eller nåt annat litet land så jag slapp ha nära och kära så långt ifrån. Det är så trist att aldrig kunna gå över på en fika och bara snacka skit. Att inte kunna hjälpa varandra när man behöver det. Finnas där för varandra helt enkelt! Pengarna spelar ju störst roll, i alla fall för mig. Har tyvärr insett att jag har blivit rädd för att resa, särskilt med Flisan. Blir svettig bara av tanken att vi måste åka bussen här i stan -så det är ju bara tänka sig en resa med tåg upp till Boden....

Men jag saknar mina vänner. De som känner mig väl och som jag kan vara mig själv med. Som jag kan vara helt ärlig med, och som jag kan vara ett stöd till utan att känna mig som en slasktratt.

Som tur är har jag tre fina vänner här i stan. Tyvärr ses vi inte alltför ofta, förmodligen för att de har annat i sitt liv liksom jag. Önskar jag vore modigare, kunde anmäla mig till någon kurs eller något, bara för att få komma iväg. Men, inte nu - det får komma sen.

Idag var vi iväg på öppna förskolan igen - och tänka sig, jag hade riktigt trevligt! Skrattade till och med riktigt flera gånger, det var härligt. Just nu känns det som om jag har en tung hjälm på huvudet, som gör så att mina ögon knappt kan hålla sig uppe. Men så kommer det en ljusglimt och jag blir så tacksam. Det härligaste är när jag ser in i min dotters vackra blå ögon och känner kärleken som svämmar över.

Den gör mig så maktlös. Känns som om luften inte kommer riktigt

ner i mina lungor, så jag sitter och suckar och gäspar helt tiden.

Samtidigt som jag skakar i kroppen och är spänd som en fjäder.

Försöker verkligen trycka bort den, men jag kan inte riktigt styra

vad som händer. VET att jag inte håller på att dö, det är bara så

jävla enerverande att inte bara få vara....

Jag känner mig också ensam. Har svårt för att ta mig ut, och det

gör att jag blir isolerad. Tvingar mig ut ibland, för att Flisan måste

få vara bland andra barn. Men jag avskyr nästan varje minut, tittar

hela tiden på klockan och vill att det ska vara över.Skulle behöva

något slags stöd, men jag vet inte vad.

Nu ska jag väcka lillgumman och så är det till att sätta sig emot

ångesten och ge sig ut. FAN, vad jag hatar det här.

jag sitter och försöker tänka hur bra mitt liv är, egentligen!

Har en helt underbar sambo som jag är dödligt kär i, två friska

underbara ungar, ett fint hem osv osv osv.

Har tvångstankar om att jag inte får tänka att jag mår dåligt,

för då kommer något att hända så jag VERKLIGEN får något

att må dåligt över!!!!

Om jag hade haft reumatism, cancer, als, parkinson - skulle

jag tänka samma sak? Skulle jag kunna negligera min värk i

kroppen för att försöka inse hur bra mig liv egentligen är?

Blir trött och irriterad på mig själv. Om jag inte ens kan

acceptera och förstå min sjukdom - hur ska jag då kunna

förvänta mig att andra ska göra det?

Sorgen kring det har väl alltid varit att det är så få i min

närhet som verkligen försökt förstå vad jag går igenom..

Och att när jag mår bra, då är jag frisk liksom....

Fast, i ärlighetens namn - så tänker jag ju själv också!

Glömmer det som är tungt och jobbigt, för att fokusera på

det jag önskar och vill med livet. Och visst det låter ju

sunt, men det är en sådan enorm besvikelse när jag till

slut inser att vissa saker kommer jag inte kunna göra.

Som det är för andra som har en fysisk eller psykisk sjukdom.

Visst går det att resonera som så, att ingenting är omöjligt!

Men jag är inte alltid beredd att ta de konsekvenserna som

kommer från det tankesättet.

Har träffat andra nu med samma diagnos som mig. Och

jag inser hur lyckligt lottad jag ändå är på ett plan - jag

kan se saker i mitt liv som kan firas! Och det är som jag

redan skrivit, min sambo och mina barn. Min kära älskade

Bosse, han har funnits vid min sida ständigt ständigt.

Finns ingen som du. Du är mitt allt. Finaste du...