Gråtig och nedstämd

Känner mig som världens

sämsta morsa och sambo.

Ledsen också över

vänner

som försvinner.

Jag kan väl i alla fall

få veta om jag gjort

eller sagt

något?

Snart öppna förskolan.

Oh, så motiverad jag känner mig.

Undrar hur jag ens ska orka klä

både mig och dottern.

Kärlek till er alla!

Alla vänner som ställt upp för mig på olika sätt

via ord

telefonsamtal

tankar

ja allt!

Jag mår skit

men att veta

att ni finns där

ute någonstans

gör mig

gott

Jag vill veta att ni gör skillnad

för mig med er omtanke

I morgon börjar Bosse jobba igen.

Hela min kropp skakar av ångest

och rädsla över ensamheten

och ansvaret som kommer med det.

En dag i taget

en dag i taget

en dag i taget

Upprepar jag det nog många gånger,

kanske mina tankegångar börjar följa

det mottot....

Kram, kraft och kärlek till er!!

Låt mig samla alla bitar som spritt sig omkring mig

låt mig vara ifred

lämna mig inte

jag är rädd

stark

glad

olycklig

Smärtan jag känner inombords

är olidlig

i samma ögonblick jag ser in

i mina barns

min sambos

ögon

sprids den i vinden

När jag inte längre har den

kontakten med den

kärleken

är jag fångad igen

i det vidriga

tunga

sega

brännheta

klistret

Fuck, jag vet inte hur mycket mer jag pallar

och ändå går jag upp varje dag

för att vara

mamma

sambo

jag

Har känt att det är dags igen. Smärtsamt som fan, både kroppsligt och

själsligt. Men nu är den här igen, depressionen. Eller igen, det är väl

alltid en ny som kommer på besök. Denna hade tröttheten i bagaget.

Slut så in åt bara den. Sover sover sover, men är ändå trött. Sov 4 timmar

mitt på dagen (!!!), hade nog kunnat sova mer men fick ångest över att

jag sov bort hela dagen och steg upp.

Tur att Bosse är hemma. Tack gode gud för min underbara älskade

finaste sambo och vän. Vad vore jag utan dig mitt hjärta.... Oron över

att det blir strul på jobbet hans finns där, men vad ska jag göra? I

detta skick orkar jag bara inte ta hand om vår dotter själv - hur go

hon än är, hur mycket jag än älskar henne - mitt lilla sockertroll...

Har bett en vän om hjälp denna gång, eller rättare sagt två. Den här

gången kommer jag inte försöka tro att "ensam är stark" - vilket

jävla skitsnack för den delen... Och ändå är det jag som oftast bär

den största fanan i det tåget....

Jag är glad för min familj, för mina vänner. Jag är just nu nere för

räkning, men ta mig tusan om jag inte segar mig upp precis när

domaren räknat till 9! Har mer stöd denna gång, men jag behöver

alltid mer - var inte rädd för att erbjuda mig - jag tar tacksamt

emot!!!

Kärlek, kraft och kramar mina vänner och alla som jag känner

Jag vill svära skrika gråta - men det går inte.

Det gör så jävla ont....

när jag ser hur människorna på darrande ben ställer sig på en scen för att

leva ut sina innersta drömmar.

Det berör mig när jag ser deras inre glöd lysa i deras ögon,

hur den första tonen darrar till innan den klingar klart genom

lokalen.

Att se glädjen när de tar emot publikens jubel och firande -

är oemotståndligt.

Jag trodde inte Talang skulle beröra mig så mycket...

...häftigt....

Sitter och ser på Dokument utifrån som visats ikväll. De tar upp om barnaga. Något håller på att hända i samhället, det är som att det börjar bli mer accepterat (!!) och försvarbart att SLÅ barn!! Straff till de vuxna som slagit barn - vare sig det är förälder, lärare, utomstående - minskar kraftigt. Det man pratar om är, dagens ungdom visar ingen respekt för oss vuxna.

Men då undrar jag - VEM är det som uppfostrat och uppfostrar dessa barn??!!

Att lära sig visa respekt, empati och varsamhet både gällande ord och handling - det är ju något som VI vuxna ska lära dem!!??

Vi ska stå på barnens sida. Det är de som är viktigast, så är det bara. Och ärligt talat, vad visar man för respekt genom att gå till fysisk handling för att man blir provocerad? Pinsamt och förbannat illa!

Det gör ont i min själ när jag hör om dessa barn som far illa, med ett slag av en vuxen, av flera slag, misshandel - både fysisk och psykisk. För mig är det fullkomligt O-F-A-T-T-B-A-R-T att man kan göra på det här sättet, och än värre är dessa människor som ger credit till monstrena!!!

Jag är lugnare nu. Har fått skriva av mig. Men det gör ont, och smärtan blir bara större om jag inget kan göra. Jag måste göra något för dessa barn.Om jag bara kunde komma på

VAD!?