....jag skriker inombords.....ångesten är svår att hantera.

Sorgen, som egentligen inte beror på något hemskt som

hänt - den bara finns där och skaver hål i mitt bröst.

Vill komma upp ur det här helveteshålet, himlen ovanför

mig är blå och jag VET att det finns något bättre där.

Någon annanstans. Än här, nere hos mig där det är svart,

trångt och tungt att andas.

Är trött på att tycka synd om mig själv, men... just nu

tror jag att jag inget annat orkar.... Fan

Ska jag skriva något om det? Ljusen som fladdrar lätt i vår lägenhet, julgranen som redan hunnit välta en gång - bara en enda pumla gick sönder.... Maten var god, men jag har ätit den förr. Det var en behaglig julafton.

Jag mår skit. Sorgen i mitt bröst har åter fått fäste och växer sig större. Klumpen i  halsen expanderar även den, och gör det både svårt att andas och tala. Herr Ågren har tagit mig i ett strypgrepp och vägrar att släppa, trots att jag upprepade gånger har bänt löss hans kalla hårda fingrar från min hals, mitt bröst...

Vågade säga orden "jag mår bra, riktigt bra". Och det var ju sant! Det började vända i juni/juli, och sen dess har det varit på topp. Eller inte topp, där får jag ju heller inte vara - men det har funnits en vardag. Jag har kunnat gå upp utan att plågsamt sätta fötterna i golvet och resa på min fylliga lekamen. Har kunnat skratta utan att tänka på att jag gjort det - mmm, låter konstigt, men tydligare än så kan jag inte skriva. Har pysslat hemma, till och med städat och tyckt det varit roligt!

Men nu. Nej. Grått? Svart. Trött, så trött så jag inte kan beskriva det med ord - nej, det är fullkomligt obeskrivbart. Vill inte leva, men ändå är jag rädd för döden. Kånner mig sur, trött, irriterad, oberörd, för berörd, ensam... Jag behöver fyllas på med någon slags energi - önskar det fanns på burk.

Ska gå nu.

Bye

Det är helt otroligt vad jag fått mycket kärlek och omtanke de senaste dagarna. Det känns så obeskrivligt skönt inom mig så jag kan inte få ord på de känslor som far inom mig. Det gör fortfarande ont, men jag vet att jag klarar det - tillsammans med mina vänner. Alla fina ord som skrivits och sagts till mig, till och med människor som jag aldrig ens träffat eller pratat med har hjälpt mig och tänkt på MIG!!!

Tyvärr finns inte min mamma där för mig. Och det vet jag nu att jag behöver acceptera för att kunna gå vidare i livet. Det jag också börjar inse är, att för att få kärlek behöver man ge kärlek. Tur att jag är så bra på det!  

Jag vill i alla fall visa min tacksamhet till er fina härliga underbara TJEJER som visat hur mycket ni faktiskt bryr er. TACK!!!   

Sov mitt på dagen. Tog en stund innan jag kunde komma ner i varv,

var så spänd så jag vibrerade i hela kroppen. Nästan så jag svävade

en bit ovanför madrassen... När jag vaknade var ångesten enorm i

styrka. Skakade, svettades, tankarna bara åkte runt runt. Till slut

kräktes jag... Har aldrig hänt förr. Det blev inte bättre efteråt.

Så till slut fick jag "krypa till korset", tog 2 tabletter ångestdämnande.

Det har inte hänt på 1 år. Känns som ett nederlag. I mitt huvud

vet jag att det inte är det, men min känsla i bröstet säger något

annat.

Smärtan i mig gör så vansinnigt ont. Känner mig både tom och

full med en massa jobbiga tankar på en och samma gång. Började

förra veckan, och sedan har det bara blivit mer och mer.

När ska jag våga stå upp för mig själv?

Våga säga, att nu är det nog?

Svårt att skriva allt som är i mitt huvud. Vill inte utelämna någon

här. Samtidigt kanske det behövs, jag vet inte.... Fick mess från

min mamma. Från ingenstans får jag frågan "Varför hatar du mig

så mycket? Du kränker mig. Har du hört talas om empati?!?"

Jag hamnade först i chock. Sov nästan inget den natten. Trodde

jag kunde stå emot. Men det gick rakt in i mig. Jag förstår absolut

ingenting. Vad har hänt, vad har jag gjort, vad har jag sagt???

Får inga svar, så allt blir hängande i luften.

Jag saknar en mamma. En mamma som ser mig, som sätter mig

främst - alltid. En kärleksfull mamma som säger "jag älskar dig".

En mamma som stöttar, som lyssnar, som inte dömer mig för

de val jag gör i livet. Så jag saknar en mamma....

Fan, vad det här är smärtsamt

Mycket händer nu. Har dragit igång samverkansträffarna och är 2 dagar i veckan på dem. Funkar väl okej. Trodde dock det skulle vara roligare och mer inspirerande, men det kanske kommer. Jag kommer mig i alla fall ut på något, och det är behövligt vill jag lova. De andra dagarna går jag som ett djur i bur. Tittar på tv, läser och sover. Thatś it. Nå, möjligtvis träffar jag någon av mina fina vänner också emellanåt. Livet är helt okej. Inte superkul, men det funkar.

Idag är det en tung dag.

Tankarna känns tunga, kroppen känns tung och jag vill inte göra annat än sova. Så klart är det julfest ikväll, och vi ska dit. Ska bli mysigt att se barnen sjunga, men sen vill jag helst av allt åka hem. Har haft turen att vara klassförälder den här terminen, så jag "måste" stanna och dela ut blommor....kul....

Japp, jag vet - i morgon är en ny dag, det kommer bli bättre och framförallt det löser sig. Men just nu skiter jag i det. För jag har lärt mig att leva här och nu, och just nu känns det skit!

Bara så ni vet