Sov mitt på dagen. Tog en stund innan jag kunde komma ner i varv,

var så spänd så jag vibrerade i hela kroppen. Nästan så jag svävade

en bit ovanför madrassen... När jag vaknade var ångesten enorm i

styrka. Skakade, svettades, tankarna bara åkte runt runt. Till slut

kräktes jag... Har aldrig hänt förr. Det blev inte bättre efteråt.

Så till slut fick jag "krypa till korset", tog 2 tabletter ångestdämnande.

Det har inte hänt på 1 år. Känns som ett nederlag. I mitt huvud

vet jag att det inte är det, men min känsla i bröstet säger något

annat.

Smärtan i mig gör så vansinnigt ont. Känner mig både tom och

full med en massa jobbiga tankar på en och samma gång. Började

förra veckan, och sedan har det bara blivit mer och mer.

När ska jag våga stå upp för mig själv?

Våga säga, att nu är det nog?

Svårt att skriva allt som är i mitt huvud. Vill inte utelämna någon

här. Samtidigt kanske det behövs, jag vet inte.... Fick mess från

min mamma. Från ingenstans får jag frågan "Varför hatar du mig

så mycket? Du kränker mig. Har du hört talas om empati?!?"

Jag hamnade först i chock. Sov nästan inget den natten. Trodde

jag kunde stå emot. Men det gick rakt in i mig. Jag förstår absolut

ingenting. Vad har hänt, vad har jag gjort, vad har jag sagt???

Får inga svar, så allt blir hängande i luften.

Jag saknar en mamma. En mamma som ser mig, som sätter mig

främst - alltid. En kärleksfull mamma som säger "jag älskar dig".

En mamma som stöttar, som lyssnar, som inte dömer mig för

de val jag gör i livet. Så jag saknar en mamma....

Fan, vad det här är smärtsamt