Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB.

Så vi försöker igen!

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många...

Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för

fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes

det ganska tidigt att något var på g, men jag valde att nonchalera

och ändå köra på. Dumt val, kan jag se i efterhand. Samtidigt har

jag haft (mestadels) så jävla kul!

Mycket jobb, positiv stress, bytt arbetsplats, ändrat tider så jag

numer måste stiga upp halv 6 på morgonen samt utökat mina

arbetstider! Ganska mycket på en gång, kan jag konstatera nu

i efterhand - men när det är så otroligt roligt är det så svårt att

både låta bli och se vart det bär hän!

Min kropp sa stopp. Plötsligt började jag känna mig yr, mådde

illa och allmänt förvirrad. Trodde det skulle bli bättre, men när

jag knappt kom  nerför trappen utan att missa trappstegen insåg

jag att nu är det dags för paus. Jag skulle ju bara...

Jag stoppade i tid, gällande mitt jobb. Har nu fått vila upp mig

några dagar och jag längtar tillbaka (som f*n!!). Tagit ledigt

tre dagar denna vecka för att få vara med mina älskade ungar.

Haft det bra, så himla bra...

Det som uppstått nu är mina funderingar på hur jag ska kunna

ändra på en viktig del i det som är JAG. Har alltid, så länge jag

kan minnas i alla fall, varit en person som mår bra av att hjälpa

andra. Jag gör det inte bara för att andra ska må bra, utan även

för att känna att jag bidrar med något till andra. Tyvärr är det

svårt för mig att sätta gränsen till var det tar slut att kännas

givande till det istället börjar kännas obekvämt, energisugande.

Jag är konstant och balanserar på denna gräns, och tror mig

hittat hur jag ska hantera det - men så är jag där och druttar

i ändå. Det blir av detta många negativa känslor, och jag drar

mig undan för att hämta energi igen. Dock är det superviktigt

för mig att inte förändra helt på den person jag är! Uppskattar

att lyssna på människor, att vara den som stöttar, uppmuntrar,

ger av min tid. Låter helt vansinnigt när jag ser det i ord, men

det är den jag är - den jag växt upp med att vara...

Frågan är då, hur fasen ska jag göra nu? Jag är snart 38 år,

och jag vet faktiskt inte hur jag ska göra för att få ge till

andra utan att bli helt tom.

DET är vad som rusar i mitt huvud nu. Och just nu, kan jag

tyvärr inte se hur detta ska gå till.

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan.

Tror ändå det blir bättre...   

Jag förstår inte. Varför du säger sådana saker till mig. Ibland känns det som att

det du säger gör lika ont som en smäll på käften. Jag biter ihop. Tänker att du

inte menar det, menar att göra mig illa. Du är bara obetänksam...

Men ibland undrar jag. Vad är det du vill? Vill du att jag ska bli arg, testar du

hur långt du kan gå innan du får mig att tända?

Trött på att inte våga säga ifrån. Undrar vad jag är så rädd för. Det måste ju

vara rädsla som gör att jag väljer bort hårda ord tillbaka, att jag väljer att ens

försvara mig själv och den jag är.... Feg.

Jag har det ju bra! Egentligen! Vill inte känna den här hårda kalla känslan inom

mig, som sitter i mitt bröst och djupt inne i magen. FAN!

Förstår bara varför du, väljer de ord du gör. Och varför jag väljer bort orden.

Utan bara är

tyst...