och jag kan andas ut.

Väntan är ibland

det värsta

Det är en smärtsam sak, som många har svårt att förstå.

En del blir gravida vare sig de vill eller inte - medan andra

får kämpa för det hela livet - tills de en dag ger upp.

Att vara homosexuell och inte få barn, det anser jag vara

ett sätt att ha svårt att bli gravid. Ofrivilligt barnlösa så

att säga. Visst, biologiskt sett är det ju (än så länge) omöjligt

för två människor av samma kön att få barn tillsammans.

Men ändå! Varför skulle man inte vilja ha barn lika mycket

för det? Har för närvarande två vänner som försöker bli 

gravida, och det är en sorg utan dess like. Det är inte enkelt

att "skaffa" de små simmarna, och sedan försöka få det att

klicka med ägglossning och resor än hit än dit...

Jag lider med dessa fina tjejer som så gärna vill få uppleva

glädjen i att vara förälder. Jag önskar...önskar....önskar...

att ni inom en snar framtid får  vara med om det ni så

obeskrivligt mycket längtar efter!!

"MJ, rest in peace"

som sprider sig in i minsta lilla lem.

Jag vet inte vad som är fel, det är 

något som inte stämmer. 

Får ´la vänta till måndag antar jag,

försöka sova så mycket jag kan 

till dess....zzzzz......

jag orkar inte

snälla

låt mig vara ifred

Jag gör allt jag kan

för att hålla dig borta

varför i helvete

kan du inte bara

försvinna

och 

aldrig mer

komma

tillbaka

Malin för ditt inlägg kring farsan. Det fick mig att tänka i lite

andra banor. Har svårt att släppa att pappa inte delar saker

i hans liv, förmodligen för att jag har 3 yngre syskon som

får vara med i det mesta som händer där. Känns konstigt

att jag och min helbror inte är en del där, förmodligen där

den största sorgen finns. Som exempel kan ges att min far

och hans "nya" familj firade hans födelsedag utan att bjuda

in min helbror, som kommer dagen efter för att säga grattis.

Får då se att alla presenter är öppnade och meddelas att

farsan firats en dag innan med god middag och tårta...

Men, du fick mig ändå att fundera på ett annat sätt, tror

det kan bidra till att göra den här situationen lättare. 

Så, tack! :)

"I´m sick and tired of always being sick and tired"

de tror att han har Parkinson.

Tårarna vill rinna, men något

tar emot...jag vet inte vad...

Han har som vanligt inget

sagt till mig - delar inget

av vad som händer i hans

liv. 

Jag är inte en del av hans

liv

inte en del av hans

tankar

Ska jag sörja

eller

rycka på axlarna

Det känns hemskt...

att hitta dessa (för tillfället) glömda låtar.

Det är härligt med känslan som infinner sig

någonstans långt inne i mig....härligt härligt...

Som denna låt

basen

rösten

enkelheten

Så skönt....

Resan till Götet gick bra. De vi bodde hos är så otroligt gästvänliga

och omtänksamma. Det är skönt att umgås med andra familjer som

har småbarn. Det märks på mina vänner med större barn att de så

gott som helt glömt bort hur jobbigt det kan vara att aldrig få sova

ut ordentligt på evigheter... Hur viktig sömnen blir!

Var på Liseberg med sonen, han var supernöjd! Han hade ju andra

barn att leka med där vi bodde också, så han har haft det riktigt

riktigt bra. Och det var det viktigaste.

Jag var med om något nytt, obehagligt innan jag åkte. En ångest

starkare än något jag upplevt tog tag i mitt sinne och det släppte

inte taget förrän dagen innan vi skulle åka hem! Jag försökte tänka

på allt som var bra, allt som fungerade som det skulle. Men jag

hade en sån obeskrivligt tung klump som satt i halsen, kroppen

skakade och jag kände mig hela tiden uppe i varv. Tar inget dämpande

mot min ångest, så det var tufft - rejält tufft. När jag äntligen fick

komma till mitt hem, min doft, min säng - då somnade jag som en

stock - sov från 23-05, för mig är det länge! Och skönt som bara den...

Nå, idag var det då fullbokat igen. Började med att besöka psykiatrin

på US. Oj oj oj, jag har fått träffa en av de allra bästa läkare jag 

någonsin stött på!! Han är helt otroligt bra och ÄNTLIGEN känner

jag att man tar mig på allvar!  Han sa att det inte var något snack

om min diagnos eller om jag ska äta litium. Så i morgon börjar jag

om. Det kommer bli en lång väg som jag påbörjar - men den känns

bättre än någonsin. Jag har ett stöd från psykiatrin nu, som jag 

aldrig upplevde på REDA-kliniken här i Linköping. Nu är jag glad

att den resan är över, och jag har fått börja en ny! TACK!!!!

Sen var det till Kvinnohälsan för lite annat grejs som jag inte tänker

gå in på. Och avslutade kvällen med studentfirande för en kompis

döttrar. Trevligt, och gott med smörgåstårta - slurp! Nu går ögonen

i kors på mig, så jag tänker göra i ordning dotterns flaska till i morgon.

Sen ska jag sova gott på min kudde...

Zzzzz....natti till alla....Särskilt bästaste bästevännen i Umä -

du finns i mina tankar!!!!