En version jag gillade!

En kort känsla av jul infinner sig när doften från vårt pepparkaksbak sprider sig i köket. Jag försöker att inte fräsa för mycket, trots att mina nerver ligger och vibrerar utanför kroppen. Älskar ju att få vara själv med sonen, lite egen tid, och gör verkligen mitt bästa att inte vara otrevlig. Tänker för mycket, jag vet det - men jag vet bara inte hur jag ska stoppa dem - har inget knep som fungerar ännu. 

Ska göra julfint sen. Hängde upp nya gardinerna igår, efter att ha väntat att få hjälp av sambon i 2 veckor - till slut fick jag nog. Har börjat inse nu, att vill jag få något gjort, är det mig själv jag får lita på. Det som följer med den känslan är en illa smak av bitterhet - och den känns inte skön i kroppen. Men jag tror att någonstans med alla tankar, så kommer jag till någon slags slutsats med saker och ting. Kanske något som gäller bara för stunden, men som bidrar till att jag kan lägga tankar åt sidan...kanske...

Jag har en obeskrivlig längtan efter enkelhet och trygghet i livet för närvarande, något som gör att min tankekarusell stannar upp - i alla fall går saktare. Jag vill så gärna ha det där vi kan ha tillsammans, du och jag, men som så sällan infinner sig. Är trött på att agera morsa, vara den som håller i trådarna i vårt liv, som håller koll på alla möten och besök hos läkare och allt annat. Du vet ju så väl vad jag behöver och önskar, och ändå väljer du att bara låta det vara. En känsla av ensamhet och osynlighet kommer tillbaka, starkare än någonsin. För mig är det så svårt att förstå, hur du kan välja bort mig - igen och igen och igen. Något dör inom mig varje gång jag är med om det här, och jag vet inte hur mycket av det levande finns kvar inom mig längre... Älskade finaste du - välj mig, se mig, hör mig - älska mig.

Förstår du vad du är på väg att förlora?

ledsen

ensam

frustrerad

besviken

irriterad

arg

på dig

Tacksam

över lilleman som hjälper sin mamma

Det börjar bli tungt nu

både i kropp och själ

...You dont know how far Id go
To ease this precious ache
You dont know how much Id give
Or how much I can take

Just to reach you
Just to reach you
Just to reach you.....

Nu börjar rubrikerna och artiklarna gällande äldreomsorgen i Sverige komma igång igen. Minst en gång per år händer det, och de flesta av oss blir bestörta och förtvivlade - ska det verkligen vara på det här sättet när vi blir gamla och behöver hjälp?!? Protestlistor skrivs under (jag skriver under varje gång jag får möjlighet) och de lämnas in till politikerna. De suckar och visar sympati (det DE anser är sympati) och sen läggs listorna...var? Det som händer med listorna är...vad?

Läser tidningarna "hemifrån", som NSD samt Kuriren. Där läser jag att både i Luleå och Boden - förmodligen de flesta av kommunerna både i norr och söder - så kostar äldrevården för mycket, och politikerna kräver att något bör göras åt saken. Och som vanligt, blir det nedskärningar. Detta är något som händer kontinuerligt inom äldre- och handikappomsorgen - inte bara när det är stora feta rubriker i tidningarna!

Att sitta på månatliga möten som enhetschef, och ständigt få kastat i ansiktet - budgeten är ur balans, något måste göras NU - är ett helvete. Att sitta på personalmötena, och meddela detta till sin personal - känns som ett hån. Det finns inget att skära ner på, men vi måste - vem räknar ut vad resultatet blir? Om du inte gjort det redan nu (eller igår eller i förrgår) kan jag säga nu att det är ju så klart att personalen samt de äldre/handikappade får det sämre. Jag kan inte försvara alla saker som händer inom äldreomsorgen, som vanvård och dylikt, men att personalen inte hinner med - det är inte underligt!

Som vanligt när jag börjar tänka på mitt gamla jobb, börjar pulsen gå upp, jag känner ilska och maktlöshet - och till slut en enorm trötthet. De människor som valt att arbeta inom detta område - var sig som enhetschef eller vårdbiträde/undersköterska - jag hyllar er!  Men för mig var det inte rätt, för mig var jobbet något som sakta men säkert tog död på min själ och livslust, och till slut blev jag sjuk. Något måste göras åt detta, det går inte ihop att sträva efter bra siffror i budgeten - när man arbetar med människor. Det går bara inte...

Men ändå görs det, varje dag, varje vecka, månad, år. När ska det bli en förändring?

Idag är tredje gången vi ska på samtal. Det känns nervpirrande och spännande. Dock inte bara positivt eftersom sambon tycker det 

är jobbigt. Funderar mycket på vad jag kan bidra med, så att han

tycker det är lättare. Men det är svårt att veta, när jag inte får

några svar. Så då fortsätter vi, tills jag får höra något annat. Jag

är nyfiken på vad som kommer upp idag - idag tror jag däremot att

jag inte kommer gråta, det känns så. Sen hur det verkligen blir, det

får vi se då... 

Bjuder på en skön låt!

Fått i mig lite livselixir, denna gång i form av Celine Dions show

från Las Vegas. Jo då, även jag tycker hon är lite smörig ibland - 

men ändå, en kvinna med power!!

Men inne är det ljust och varmt. Fram med alla värmeljusen, alla ljusstakarna. Fint blir det, och mysigt som bara den. Då kan vinden vina så mycket den vill utomhus, för inne hos oss finns bara värme och en massa kärlek. Lite rökelse blir grädden på moset, eller vad  jag nu ska kalla det... *ler* I morgon ska sonen få gå på bio som belöning för ett gott skolarbete. Mysigt värre!

Önskar er alla en fin helg!