Och det känns väl lite som ett misslyckande. Jag har verkligen ändrat min kost helt, äter tre gånger om dagen, ibland ett mellanmål. Har inte gått upp något sen jag blev gravid, beror väl på kostomställningen. Sen har jag ju inte kunnat röra mig, men det är inget jag kan göra något åt, jag är glad att jag ändå kan ta mig fram med kryckorna. Så för att förhindra att jag får "riktig" diabetes efter graviditeten finns det bara en väg - vägen till ett sunt liv. Det känns löjligt att skriva, men samtidigt har det blivit något livsviktigt - i ordets rätta bemärkelse. 

En liten parentes - medan jag sitter här och bloggar kommer kommentarer som "det går ju att leva med", "det är ju bra att du får hjälp" osv. Jag SPYR åt sådana kommentarer!!!!!

Min sambo börjar däcka ihop nu, och jag blir orolig. Han har fått vara med om en hel del, och det ju tufft allt som händer kring mig, min sjukdom och graviditeten. Vi är två halta som stöttar sig på varandra. Skulle behöva hjälp av min familj nu, men jag vet inte på vilket sätt. Vi skulle behöva få åka på semester tillsammans, alla tre, och rå om varandra - bort från vardagen. Bara få vara...