...You dont know how far Id go
To ease this precious ache
You dont know how much Id give
Or how much I can take

Just to reach you
Just to reach you
Just to reach you.....

Nu börjar rubrikerna och artiklarna gällande äldreomsorgen i Sverige komma igång igen. Minst en gång per år händer det, och de flesta av oss blir bestörta och förtvivlade - ska det verkligen vara på det här sättet när vi blir gamla och behöver hjälp?!? Protestlistor skrivs under (jag skriver under varje gång jag får möjlighet) och de lämnas in till politikerna. De suckar och visar sympati (det DE anser är sympati) och sen läggs listorna...var? Det som händer med listorna är...vad?

Läser tidningarna "hemifrån", som NSD samt Kuriren. Där läser jag att både i Luleå och Boden - förmodligen de flesta av kommunerna både i norr och söder - så kostar äldrevården för mycket, och politikerna kräver att något bör göras åt saken. Och som vanligt, blir det nedskärningar. Detta är något som händer kontinuerligt inom äldre- och handikappomsorgen - inte bara när det är stora feta rubriker i tidningarna!

Att sitta på månatliga möten som enhetschef, och ständigt få kastat i ansiktet - budgeten är ur balans, något måste göras NU - är ett helvete. Att sitta på personalmötena, och meddela detta till sin personal - känns som ett hån. Det finns inget att skära ner på, men vi måste - vem räknar ut vad resultatet blir? Om du inte gjort det redan nu (eller igår eller i förrgår) kan jag säga nu att det är ju så klart att personalen samt de äldre/handikappade får det sämre. Jag kan inte försvara alla saker som händer inom äldreomsorgen, som vanvård och dylikt, men att personalen inte hinner med - det är inte underligt!

Som vanligt när jag börjar tänka på mitt gamla jobb, börjar pulsen gå upp, jag känner ilska och maktlöshet - och till slut en enorm trötthet. De människor som valt att arbeta inom detta område - var sig som enhetschef eller vårdbiträde/undersköterska - jag hyllar er!  Men för mig var det inte rätt, för mig var jobbet något som sakta men säkert tog död på min själ och livslust, och till slut blev jag sjuk. Något måste göras åt detta, det går inte ihop att sträva efter bra siffror i budgeten - när man arbetar med människor. Det går bara inte...

Men ändå görs det, varje dag, varje vecka, månad, år. När ska det bli en förändring?