Direktlänk till inlägg 21 februari 2012
Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många...
Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för
fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes
det ganska tidigt att något var på g, men jag valde att nonchalera
och ändå köra på. Dumt val, kan jag se i efterhand. Samtidigt har
jag haft (mestadels) så jävla kul!
Mycket jobb, positiv stress, bytt arbetsplats, ändrat tider så jag
numer måste stiga upp halv 6 på morgonen samt utökat mina
arbetstider! Ganska mycket på en gång, kan jag konstatera nu
i efterhand - men när det är så otroligt roligt är det så svårt att
både låta bli och se vart det bär hän!
Min kropp sa stopp. Plötsligt började jag känna mig yr, mådde
illa och allmänt förvirrad. Trodde det skulle bli bättre, men när
jag knappt kom nerför trappen utan att missa trappstegen insåg
jag att nu är det dags för paus. Jag skulle ju bara...
Jag stoppade i tid, gällande mitt jobb. Har nu fått vila upp mig
några dagar och jag längtar tillbaka (som f*n!!). Tagit ledigt
tre dagar denna vecka för att få vara med mina älskade ungar.
Haft det bra, så himla bra...
Det som uppstått nu är mina funderingar på hur jag ska kunna
ändra på en viktig del i det som är JAG. Har alltid, så länge jag
kan minnas i alla fall, varit en person som mår bra av att hjälpa
andra. Jag gör det inte bara för att andra ska må bra, utan även
för att känna att jag bidrar med något till andra. Tyvärr är det
svårt för mig att sätta gränsen till var det tar slut att kännas
givande till det istället börjar kännas obekvämt, energisugande.
Jag är konstant och balanserar på denna gräns, och tror mig
hittat hur jag ska hantera det - men så är jag där och druttar
i ändå. Det blir av detta många negativa känslor, och jag drar
mig undan för att hämta energi igen. Dock är det superviktigt
för mig att inte förändra helt på den person jag är! Uppskattar
att lyssna på människor, att vara den som stöttar, uppmuntrar,
ger av min tid. Låter helt vansinnigt när jag ser det i ord, men
det är den jag är - den jag växt upp med att vara...
Frågan är då, hur fasen ska jag göra nu? Jag är snart 38 år,
och jag vet faktiskt inte hur jag ska göra för att få ge till
andra utan att bli helt tom.
DET är vad som rusar i mitt huvud nu. Och just nu, kan jag
tyvärr inte se hur detta ska gå till.
dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...
Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...
Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen! ...
Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre... ...
Jag förstår inte. Varför du säger sådana saker till mig. Ibland känns det som att det du säger gör lika ont som en smäll på käften. Jag biter ihop. Tänker att du inte menar det, menar att göra mig illa. Du är bara obetänksam... Men ibland u...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 | 14 | 15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 | 22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
|||||||
|