och för närvarande är det lugnet i vårt hem som råder.

Jag har en massa "borden" nu, mail som ska skrivas, ringa

samtal, städa undan, laga babymat, diska... Men just nu

tänker jag bara göra precis det jag känner för. Dottern lär

inte sova länge, som vanligt - och eftersom sambon sover

är datorn ledig. Nå, menar det inte som det låter - jag får

använda datorn lika mycket - men jag kan inte påstå att

bloggandet har fått förtur särskilt ofta senaste tiden...

Idag pratade jag med min litiumsköterska. Hon frågade

hur jag mådde och för första gången på obeskrivligt länge

kunde jag säga "bra"... Det kändes konstigt, just att säga

det och faktiskt mena det. Det finns saker kvar, saker 

som jag behöver jobba med och vissa av de som jag behöver

lära mig leva med. Men, det känns ändå helt okej. 

Den som jag är för närvarande, är inte den jag var och

den jag varit. Men kanske jag kan lära mig att leva med

det, uppskatta det som kommer och framförallt - acceptera

den jag är. Förmodligen kommer jag alltid få äta litium,

och då är det nog den här personen jag kommer vara. 

Men samtidigt, har jag bara under de senaste två veckorna

upplevt att jag kan känna äkta glädje, och det är rätt 

skönt ska ni veta...

Ångesten och rädslan som varit störst har backat en del,

låter mina tankar vara ifred och jag tar sakta men säkert 

mig ut i det riktiga livet igen. Nu är det bara viktigt att

komma ihåg, ett steg i taget.

när mitt liv känns rätt grått och tråkigt.

Samtidigt känns det okej att leva

och fint att ha en familj som jag älskar.

Mitt gamla jag börjar så smått suddas ut

även om en del finns kvar. Mina tankar

kommer aldrig sluta matas på, men de

är inte längre lika svarta.

Att stå utanför kan nog valet ses som lätt -

att bara vilja dö och känna att livet är skit

eller ett liv som är relativt okej och det 

flyter på.

Men det är sådan jag varit i 35 år samtidigt

som jag också haft mina manier, mina toppar!

Där livet har varit en dans på rosor, där varje

sak jag lärt mig varit en underbar ny sanning

som skall levas fullt ut. Att skratta tills jag gråter

och gråter tills jag skrattar, känslorna som rasar

inom mig som en tornado. Gör mig matt, gör mig

stark...

Hur konstigt det än låter, kommer jag sakna det.

Inte det svarta, det tunga, men topparna, 

det ultimata glädjeruset, att se meningen med

livet överallt. DET vill jag uppleva igen....

Men jag väljer det gråa l ivet nu

för vem vet

en dag kanske jag kan hitta

en möjlighet till att balansera

den jag en gång var

och den jag nu kommer vara

Så börjar då äntligen litium att verka som det ska på mig.

Det första jag märker är att jag inte längre kan gråta.

Rätt skönt med tanke på hur många tårar jag spillt i

mitt liv, tungt de gånger då gråten skulle kunna bidra

till helande.

Senaste tiden har ett grått täcke börjat linda sig inom mig.

Jag märker att sådana saker som kunnat göra mig arg, orolig,

ledsen tidigare knappt får mig att reagera. Oron saknar jag

inte nämnvärt, men sorg och ilska skulle vara rätt skönt att

känna ibland.

Skrattet finns kvar till viss del. Men jag märker att i 9 fall av10,

skrattar jag bara utåt - jag har liksom en reflex "aha, nu är det

kul, nu ska jag skratta". Och så gör jag det... En jäkla märklig 

känsla vill jag lova.

Men ibland tänker jag "jaha, det är så här andra känner det.

När det säger att jag inte ska oroa mig, eller fundera för

mycket på saker. Det är så här det funkar...egentligen..."

Men vad blir då kvar av mig, av den Jenny jag varit hela mitt

liv tills nu. I 35 långa jävla år... Tänk att du gått in och ut genom

samma dörr, varje dag, varje år - fram till nu. Men så plötsligt

när du ska öppna dörren är handtaget borta. Det är väl så 

det känns. Jag ser de andra dörrarna, vet att de funkar - men

vill jag använda mig av någon av dem?

Jag vet inte...det känns bara så märkligt...

En annan märklig sak - det är ju OMÖJLIGT att hitta något

med Adam Lambert live att lägga in. Förrutom alla gamla

"gay-klipp". Synd att han inte vann - hans röst får mig att

rysa av välbehag!!!!

det blir inte så mycket bloggande sommartid som märkes.

Men det är härligare att vara ute i solen eller umgås med 

familjen istället för att sitta här och häcka. ;)

Kom in på kursen jag sökte, ska läsa pedagogik.

Jag tror jag kan klara det!!

Håller förresten på Brandon i SYTYCD