Så börjar då äntligen litium att verka som det ska på mig.

Det första jag märker är att jag inte längre kan gråta.

Rätt skönt med tanke på hur många tårar jag spillt i

mitt liv, tungt de gånger då gråten skulle kunna bidra

till helande.

Senaste tiden har ett grått täcke börjat linda sig inom mig.

Jag märker att sådana saker som kunnat göra mig arg, orolig,

ledsen tidigare knappt får mig att reagera. Oron saknar jag

inte nämnvärt, men sorg och ilska skulle vara rätt skönt att

känna ibland.

Skrattet finns kvar till viss del. Men jag märker att i 9 fall av10,

skrattar jag bara utåt - jag har liksom en reflex "aha, nu är det

kul, nu ska jag skratta". Och så gör jag det... En jäkla märklig 

känsla vill jag lova.

Men ibland tänker jag "jaha, det är så här andra känner det.

När det säger att jag inte ska oroa mig, eller fundera för

mycket på saker. Det är så här det funkar...egentligen..."

Men vad blir då kvar av mig, av den Jenny jag varit hela mitt

liv tills nu. I 35 långa jävla år... Tänk att du gått in och ut genom

samma dörr, varje dag, varje år - fram till nu. Men så plötsligt

när du ska öppna dörren är handtaget borta. Det är väl så 

det känns. Jag ser de andra dörrarna, vet att de funkar - men

vill jag använda mig av någon av dem?

Jag vet inte...det känns bara så märkligt...

En annan märklig sak - det är ju OMÖJLIGT att hitta något

med Adam Lambert live att lägga in. Förrutom alla gamla

"gay-klipp". Synd att han inte vann - hans röst får mig att

rysa av välbehag!!!!