och för närvarande är det lugnet i vårt hem som råder.

Jag har en massa "borden" nu, mail som ska skrivas, ringa

samtal, städa undan, laga babymat, diska... Men just nu

tänker jag bara göra precis det jag känner för. Dottern lär

inte sova länge, som vanligt - och eftersom sambon sover

är datorn ledig. Nå, menar det inte som det låter - jag får

använda datorn lika mycket - men jag kan inte påstå att

bloggandet har fått förtur särskilt ofta senaste tiden...

Idag pratade jag med min litiumsköterska. Hon frågade

hur jag mådde och för första gången på obeskrivligt länge

kunde jag säga "bra"... Det kändes konstigt, just att säga

det och faktiskt mena det. Det finns saker kvar, saker 

som jag behöver jobba med och vissa av de som jag behöver

lära mig leva med. Men, det känns ändå helt okej. 

Den som jag är för närvarande, är inte den jag var och

den jag varit. Men kanske jag kan lära mig att leva med

det, uppskatta det som kommer och framförallt - acceptera

den jag är. Förmodligen kommer jag alltid få äta litium,

och då är det nog den här personen jag kommer vara. 

Men samtidigt, har jag bara under de senaste två veckorna

upplevt att jag kan känna äkta glädje, och det är rätt 

skönt ska ni veta...

Ångesten och rädslan som varit störst har backat en del,

låter mina tankar vara ifred och jag tar sakta men säkert 

mig ut i det riktiga livet igen. Nu är det bara viktigt att

komma ihåg, ett steg i taget.