att bryta min sjukskrivning.

Funderar för mycket på hur

vi ska klara allt ekonomiskt.

Tror det bidrar till att jag

mår skit

Sen om det är en god idé eller

inte

det kan jag inte bestämma idag.

Tror jag är beredd på att göra

ett försök

Fan, det skrämmer mig

känns bara tomt

vill inget

trött

ledsen

Orkar inte blogga

för vad ska jag skriva om?

Det är ju bara samma

skit

ändå, varför upprepa sig?

för erbjudande om hjälp med min dans.

Tyvärr har det nu visat sig att vi kommer

få en STOR oväntad utgift efter att

sambon råkat köra in en bil....

Men jag känner ändå tacksamhet

över att ni var beredda att stödja

mig vidare!!

Idag är en tung dag, och nu tänker jag

lägga mig och sova, hoppas på att det

blir bättre och lättare i morgon...

Kram och natti!

så är jag rädd. Skiträdd för att börja jobba igen.

Jag som inte haft en ledig sommar sen jag var 12 år,

som jobbat konstant sedan jag var 16 år.

Livrädd för att hamna i den situation jag var i för

4 år sedan. Rädd för att glömma bort att jag kan

säga nej, att jag har val gällande allt.

Jag är rädd för mig själv, att jag inte ska lyssna på

mig själv, glömma bort vad som är viktigt. Rädd för

att stå ensam...

Vet inte hur jag ska göra - tror jag börjar med att

prata med kuratorn. Min klippa i livet för närvarande.

Mina vänner har nog med sitt, och det är så livet ska

vara - tycker jag. Det är rätt att välja sig själv och

sin familj först. Man kan stötta, till en viss gräns.

Jag är också trött. Trött på den här sjukdomen, att

behöva försvara och förklara den. Ibland önskar jag

att jag skulle haft en synlig fysisk sjukdom. Då hade

jag fått mer förståelse från min omgivning, både från

sjukvården, familjen och vännerna. Jag är så trött att

inte veta hur jag ska leva med den.

Så är det för mig.

Det är därför jag skriver i den här bloggen.

känns olustigt, känns inte okej.

Vet inte om det är i kroppen

eller i knoppen....

Obalans???

Trött, trots sovmorgon och en

lång skön promenad. Uttråkad,

önskar lugn och ro.

Ambivalent??

Fan

berör

ända in på djupet

Det

fick mig att gråta

det var så

vackert

skulle kunna hjälpa mig i mitt tillfrisknande.

Men jag har ingan pengar...

Någon som vill skänka en hundring?

Vet inte hur jag ska göra - det enda

jag vet, är att jag vill dansa.

Sjunga på torget?

Råna en bank?

Skada mig själv så jag får ut

på Försäkring?

Näää....

Så länge jag kan minnas har jag älskat sitcoms. Mina vänner

och familj fattade inte hur jag kunde sitta timmar framför

tv-n och skratta.

Men för mig är det så enkelt. Vardagsbekymmer i enkel

tappning. Serverade skratt, kan det blir roligare??!!

Varje dag, flera gånger varje dag, tänker jag på människor

som har det svårt. Och då särskilt barnen. Alla barn i Afrika

som svälter, barn som blir misshandlade - fysiskt som psykiskt,

alla barn i Sverige som har föräldrar som struntar i dem eller

trycker ner dem. Dessa barn tänker jag på, varje dag.

Jag får ibland tvinga mig själv att tänka att det hjälper inte

dem att jag ältar detta dagligen. Även om jag känner skuld

till att jag egentligen inget gör för dem.

Förutom att älska, respekter och ta hand om mina egna barn.

Vad har då detta med sitcoms att göra? Svaret är enkelt.

Det får mig att glömma mina tunga tankar, får mig att inte

sitta med ångesten fastklamrad på min trötta rygg. Jag kan

stänga av det mesta av min hjärnverksamhet och bara vara.

Därför älskar jag sitcoms. Och våga inte ta det ifrån mig!