Så länge jag kan minnas har jag älskat sitcoms. Mina vänner

och familj fattade inte hur jag kunde sitta timmar framför

tv-n och skratta.

Men för mig är det så enkelt. Vardagsbekymmer i enkel

tappning. Serverade skratt, kan det blir roligare??!!

Varje dag, flera gånger varje dag, tänker jag på människor

som har det svårt. Och då särskilt barnen. Alla barn i Afrika

som svälter, barn som blir misshandlade - fysiskt som psykiskt,

alla barn i Sverige som har föräldrar som struntar i dem eller

trycker ner dem. Dessa barn tänker jag på, varje dag.

Jag får ibland tvinga mig själv att tänka att det hjälper inte

dem att jag ältar detta dagligen. Även om jag känner skuld

till att jag egentligen inget gör för dem.

Förutom att älska, respekter och ta hand om mina egna barn.

Vad har då detta med sitcoms att göra? Svaret är enkelt.

Det får mig att glömma mina tunga tankar, får mig att inte

sitta med ångesten fastklamrad på min trötta rygg. Jag kan

stänga av det mesta av min hjärnverksamhet och bara vara.

Därför älskar jag sitcoms. Och våga inte ta det ifrån mig!