Så länge jag kan minnas har jag älskat sitcoms. Mina vänner

och familj fattade inte hur jag kunde sitta timmar framför

tv-n och skratta.

Men för mig är det så enkelt. Vardagsbekymmer i enkel

tappning. Serverade skratt, kan det blir roligare??!!

Varje dag, flera gånger varje dag, tänker jag på människor

som har det svårt. Och då särskilt barnen. Alla barn i Afrika

som svälter, barn som blir misshandlade - fysiskt som psykiskt,

alla barn i Sverige som har föräldrar som struntar i dem eller

trycker ner dem. Dessa barn tänker jag på, varje dag.

Jag får ibland tvinga mig själv att tänka att det hjälper inte

dem att jag ältar detta dagligen. Även om jag känner skuld

till att jag egentligen inget gör för dem.

Förutom att älska, respekter och ta hand om mina egna barn.

Vad har då detta med sitcoms att göra? Svaret är enkelt.

Det får mig att glömma mina tunga tankar, får mig att inte

sitta med ångesten fastklamrad på min trötta rygg. Jag kan

stänga av det mesta av min hjärnverksamhet och bara vara.

Därför älskar jag sitcoms. Och våga inte ta det ifrån mig!

 

sara

8 januari 2010 13:07

Heej fin blogg, kolla gärna in min blogg och lämna en kommentar eller två
ha det bäst, kram

http://sarasjolin.bloggplatsen.se

 

Cissi

8 januari 2010 18:17

Åh visst är det härligt, bara få sjunka ner i soffan m en kopp kaffe.. och fly vardagen en liten stund =)
Inte tänka, inte planera , inte göra en massa måsten.. bara skratta och vara glad.
Hoppas du har det bra
kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...