i all ära. Njuter av stunderna jag får vara min dotter nära.

Men nu har jag bestämt att det här inte går. Min sambo 

stödjer mig fullt ut, och det känns så skönt. Nu behöver

jag lägga ner min lilla energi och ork på att vara en mamma

till mina barn - inte bara amma.... 

Sorgen är tung att bära, men jag tror att det kommer gå

över. Och tänk, då kan hon få mat av både mamma och

pappa. Massor med kärlek får hon i vilket fall!!! Från oss

alla tre. Tack snälla fina vänner för ert stöd och era inlägg.

Kärlek och kraft till er alla!!

föddes så äntligen vår lilla tjej!

3830 g tung (??) och 52 cm lång (??)

Förlossningen gick otroligt snabbt,

och det gjorde ont som faaan!

Men när hon var ute glömde

jag allt - och bara slöts in i detta

nya lilla liv. Bosse har blivit pappa,

jag har blivit mamma - igen, och

Mattias har äntligen fått bli storebror!

Namn? Inte bestämt ännu...vem vet!

Ni lär få veta...

Nu åter till amningen - varannan timme

blir det nu i början - och jag gråter

av smärtan i mina stackars bröst.

Om allt går vägen med detta, går

det över - men blodiga sår är inte

kul, tro mig...

Tänk att jag skulle ha turen att få

de två finaste ungarna i världen!!

och denna gången hoppas jag på att inte bli hemskickad igen. 

Sover knappt något om nätterna, mest pga smärtorna så fort

jag försöker vända mig i sängen. Idag har jag gråtit gråtit och

åter igen, gråtit. "Passade på" när sonen och sambon var och

badade. Tårar finns kvar, men jag ska försöka hålla de inne för

nu, behöver få koncentrera mig på det som komma skall.

Fick kopior av mina journalanteckningar från "the doctor from

hell". Visar sig att han bara skrivit ner något när jag var hos

honom i augusti. Efter det finns inte ett ord antecknat! Mycket

märkligt med tanke på hur dåligt jag mått, att jag tänkte ta livet

av mig, att jag mailat honom säkert 10 gånger under den tid jag

varit inskriven på kliniken. 

Idag mottog jag dessa kopior, samt ett brev från läkaren att han 

"enligt mina önskemål" (och det stämmer ju) skriver över mig 

till närpsykiatrin igen. Tack gode gud, nu hoppas jag bara det

ska gå smidigt framöver. Jag är så trött och slut, i både kropp

och själ - tror inte ni kan förstå....

får jag ett brev från min läkare på REDA-kliniken här i Linköping.

Han anser att from 1/3 finns det ingen anledning för mig längre att

vara sjukskriven - så from det datumet mina kära vänner kommer jag

tydligen att vara frisk!

Har sedan 8 månader tillbaka väntat på att få börja om med mitt litium -

nu meddelar min läkare att han inte tycker jag ska börja med detta...

Marken har ryckts bort under mina fötter, och jag är knäckt både fysiskt

och psykiskt nu. En trasa...

har vänt sig på tvären plötsligt, efter att ha legat med huvudet nedåt i flera månader!! Så imorgon är det ett vändningsförsök på g, uscha - det känns inte så roligt. Men något händer i alla fall, och det är väl det som gör att jag kämpar på. Samt att jag har vänner som TessanPrinsessan som orkar höra på mitt tjöt. :) 

Sakta men säkert börjar jag piggna på mig efter magsjukan, detta var nog det värsta jag varit med om någonsin. Idag är första dagen jag får behålla maten, även om illamåendet fortfarande är kvar. Nu håller jag bara tummarna att min kära sambo inte däckar i detta, för då vet jag inte vad jag tar mig till! Han behövs nu, mer än någonsin!

Löööve to jo ål!

Jag vill vara lika sexig som Andreas

och så vill jag kunna dansa som 

tjejerna i de där höga klackarna! :D

och höggravid, det är ingen lyckad kombination.

Dra mig baklänges vilka sammandragningar!!!

Urk, usch, fy och blä - tur att pepparmintste finns.