Om du skulle ringa in till akuten, och säga att du brutit benet,

eller att du skurit dig så illa att blodet sprutar - vad skulle du

känna om du fick till svar "Jaaaa, du kan ju komma in om du vill

men det är ju kö..."? Eller om du känner en stark smärta i bröstet

som strålar ut i armen - förmodligen hjärtattack - och när du

ringer börjar sköterskan ifrågasätta om du verkligen behöver

kommer in? Detta är vad som händer i oräkneliga fall när man 

vänder sig till akutpsykvården, här i Linköping.

Att ta modet till sig, och ringa ett samtal du vet innebär en risk

att kanske bli ifrågasatt - det gör att modet kanske sviker, och du

fortsätter gå hemma med en obeskrivlig smärta och ångest. Att

behöva övertyga den personal som ska finnas där för min skull, gör

att allt förtroende försvinner till de som faktiskt ska hjälpa! 

Igår kom en vän till mig hem till oss, för hon ville inte vara hemma

med sin familj längre. Hon ville inte att hennes barn skulle behöva

utsättas för hur dåligt hon mådde, och sökte därför min hjälp. Jag

ringer direkt till akutpsykvården, och säger vad som händer. Att 

min vän inte vågar ringa själv, för hon är rädd att inte bli trodd. 

Får då till svar "det ska hon absolut inte vara, vi ska ta henne på

allvar". Jag berättar att hon inte vill leva längre, att hon pratar om

att skära sönder sig, ta livet av sig med tabletter. Får då frågan "har

hon provat detta förut" och jag ger ett jakande svar. Efter cirka 5 min

ber sköterskan att få prata med min vän. Hör ganska fort hur samtalet

börjar barka åt fel håll, att min vän måste bevisa genom olika förklaringar

att hon verkligen menar allvar med det hon säger. Jag får åter tala

med sköterskan, som säger "ja, jag vet inte vad hon vill. Men jag har

sagt att om hon vill så kan hon komma upp hit så får jag prata med

henne. Men det är ju kö..." Får sedan av min vän veta att sköterskan

frågat om hon inte kan vänta till i morgon. Hopplösheten efter samtalet

sprider sig i mitt kök, och jag känner mig maktlös. Vad krävs för att

få hjälp - att hon ska behöva svälja alla dessa tabletter hon har i sin

väska, eller skära sig med de rakblad hon införskaffat för "säkerhets

skull"??? Jag ger inte upp, utan vi vänder oss till ett annat landsting -

nämligen Västervik. Redan när jag kommer in på deras hemsida, för

att hitta telefonnumret, känner jag att detta är något helt annat.

När vi pratar med akutpersonalen där säger de "Ni måste komma in,

och hon ska känna sig välkommen"!! Vi åker dit, tar cirka 1½ timme.

Får vänta i 30 min, innan en mycket vänlig läkare kommer och pratar

med oss. Hon lyssnar noga på allt Sandra säger, redan efter 3 meningar

frågar hon om Sandra vill läggas in. Vi samtalar ett tag till, och hon

vill också höra vad vi har att säga om saken. Efter cirka 1 timme som

vi varit där, är vi på väg hem igen. Utan min vän, för hon fick stanna

kvar och blev inlagd! Något som verkligen behövdes i detta läge så

klart. 

Jag var arg och ledsen på vägen hem, men i första hand väldigt lättad

och tacksam över att hon faktiskt fick hjälp! Det värsta var bara att

det landsting hon egentligen tillhör, ville helst inte att hon skulle

komma in över huvud taget! 

Jag har mer att komma med, vad gäller akutpsykvården och viss

del av den öppna psykvården i Linköping. Och det är en hel del som

man bara inte tror är sant. Frågan är, vad gör jag med denna information?

Bara låta den ligga och pyra hos mig, eller göra något med den? En 

fundering nu, är att skriva ett öppet brev till tidningen, se vad för

något som kommer av det. Orkar jag? Vill jag? Kommer jag? 

Det kan jag inte svara på. Men detta måste det bli en ändring på, 

kan inte acceptera att bli behandlad som skit längre!! Och det värsta

är, ÖVERALLT i information jag har fått gällande psykiatrivård, så står

det att "psykisk sjukdom skall betraktas på samma sätt som fysisk".

Ett jävla skitsnack, det är vad det är!