och om jag summerar helgen har den varit riktigt bra. Igår städade vi hela lägenheten - det behövdes kan jag säga er! Och så underbart det är när det väl är klart, luktar gott och lite tända ljus och rökelse på det, mmmm.... På eftermiddagen dök vänner upp för att hämta sonen, vi fikade först - en kaka som bakats av personen som skulle åka iväg med dem. Både han och jag var SÅ stolta  

Kvällen blev lugn och skön, en film och sen i säng. Dottern somnade sent vilket innebar att så mycket egentid fick vi varken för varandra eller själva. Men - det innebar att dottern istället tog sovmorgon, fick en chock när jag vaknade och såg tiden - 09.50!!   Hej och hå, bara rusa upp och dra iväg med dottern. För jag hade faktiskt fixat en överraskning till Bosse - en eftermiddag för oss själva! Så iväg med dottern, "skola" in hennes hos barnvakten och sen hem igen. Gissa om gubben blev förvånad då jag kom hem själv  Blev hämtmat och en film - SÅ skönt att inte bli avbruten hela tiden, kunna prata utan att höra mamma eller pappa hela tiden. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn ÖVER ALLT ANNAT! Men för att jag ska fortsätta med det behöver jag lite egen tid ibland  

Idag är det tungt, inte inuti utan i kroppen. Det gör ont överallts, det bultar i alla leder. Men jag är tacksam för helgen, väldigt mycket. Ta hand om er vänner!      

Lugnet har äntligen sänkt sig. Både make och dotter sover gott. Jag njuter av ensamheten och tystnaden för en stund. Om jag var barn, skulle jag förmodligen gnugga ögonen och vara trött nu - för det är jag. Men jag väljer att vara vaken, för som vuxen, är det skönt med egen tid emellanåt  

Varit med goda vänner ikväll. Ätit gott, druckit gott - ett glas vin för första gången på många år. Jag tänker ofta att jag är så glad över mina vänner. Under en längre period när jag var i sämre skick, kände jag ofta att det mest var jobbigt att vara kring mina vänner. Jag fick en känsla av att de skulle suga ur mig den sista kraften jag hade för att kunna stå på två ben. Ja, visst är det tokigt - men för mig var det verkligt! Började så smått att tänka vilka vänner jag verkligen ville ha kvar i mitt liv - ja rent ut sagt rensa i min bekantskapskrets. Kanske inte för den skull avsluta vänskapen helt, men kanske mer gå över till någon slags...bekantskap... Jag har lärt mig att om jag ska må bra, då måste jag omge mig med människor som får mig att må bra! Det behöver inte vara att jag ska få en massa, utan relationer då vi ger kärlek, omtanke, tid, uppskattning till varandra - åt båda håll! Har sen jag flyttade hit fått sååååå många nya och fina vänner! Känner mig så jäkla glad och tacksam för detta - det är så oerhört spännande att få lära känna nya människor igen. För mig finns det nog mycket plats i hjärtat för både gamla och nya vänner. Och det härligaste är - jag kan verkligen njuta av vara med mina vänner igen!  

Nu är det faktiskt dags att krypa ner i min sköna säng. Jag vill också takkkka livet, som gett mig så myyycket! Natti  på er alla nattugglor, och till er som sover säger jag tyst dröm sött....

Nå, nu ska jag väl inte låta som jag hamnat i ett maniskt tillstånd - men just nu känns det som att varje dag är helt underbar! Det är bara att njuta, låta livet flyta på - och bara VARA. Jag kan vara ledsen, glad, irriterad, arg, rädd, ängslig, orolig, fundersam - utan att bli deprimerad eller manisk! Ibland tror jag inte att jag nog kan förklara hur underbart härligt det är att vara "normal"! Citattecken kring ordet, eftersom det har olika innebörd för olika människor... För mig är det som jag tidigare skrev - att kunna känna utan att behöva åka upp eller ner, för kraftigt  

Funderar lite inför framtiden mitt i allt det här med att frotera mig i mitt härliga mående   Planerna på att starta ett café har jag insett att jag behöver lägga åt sidan. Finns inte en chans att vare sig min kropp eller knopp orkar med det närmaste tiden. Min högsta dröm är ju dock att bli fosterfamilj/jourfamilj. Längtan efter att få bidra till dessa barn som har det tufft i samhället pockar på. Särskilt nu när julen närmar sig, och jag VET hur många barn som har en klump i magen inför det som komma skall. Fylla, bråk och våld. Samtidigt vill jag ju så gärna vara kvar på den arbetsplats jag är nu. Så beslutet kommer jag nog att få ta när jag vet hur det ser ut efter den 31/12. Det är nämligen sista dagen på min anställning där jag är nu... Håll tummarna för mig!

Snart dags att nanna. Veckans sovmorgon hägrar, älskar mina fredagar! Sen har jag och gubben bestämt att i morgon ska vi ha "date". Dottern får läggas tidigt och vi äter middag sent. Bara vara, han och jag.   Ingen barnvakt, men vi hoppas på att dottern ska sova gott! 

Lämnar er ikväll med orden:

"Man går sovande genom livet om man lever i sina drömmar"

Natti vänner!

Länge sen sist, väääldigt länge sen. Inspirationen har inte velat infinna sig, jag har inte heller riktigt vilja öppna mig här som jag gjort sedan jag öppnade bloggen. Att göra det för att sedan inte få respons på det jag skriver, är jävliglt läskigt! Så, för att göra saker och ting enklare - valde jag bort bloggen för ett tag. Funderade också på att stänga ner, men av någon anledning har den fått ligga kvar. Och nu vet jag varför - bloggskriverskan har vaknat igen!  

Massor har hänt sedan sommaren. Det bästa är att jag fått börja jobba på "riktigt". Det var ju inget låtsasjobb innan, dock en arbetsträning. Kan inte påstå att det kändes så bra att jobba, men det hade absolut inte med själva arbetsplatsen att göra. Nej tvärtom, jag säger det till alla som vill - och inte vill - höra, att jag hade inte kunnat komma till ett bättre ställe! Det som var jobbigt, var denna press jag satte på mig själv. Ville så jäkla mycket, men kropp och knopp sa bara stopp! (Hey, jag kan ju rimma!) Men så small det till, jag fick ny läkare som kom med ny medicin, plockade bort några andra, fick mig att tänka åt ett annat håll. Och sakta men säkert kände jag att något började hända. Så har det nu varit i snart 6 veckors tid. Från början var det som en nyfödd kalv jag staplade iväg på ostadiga ben. Men ju längre jag går, desto stadigare blir jag! Märker att sånt som fick mig att fly fältet, nu gör mig nyfiken. Fortfarande rädd, men jag är mer nyfiken att testa mina gränser, se vad jag klarar av. Inte lika rädd längre för att falla ner i det djupa svarta hålet. Det är helt ofattbart, och jag är mer tacksam än ni någonsin kan ana!

Relationen till alkohol är fortfarande svajigt, om man kan säga så. När flaskorna och burkarna tas fram blir jag fortfarande skakis, och när en person blir påverkad känner jag hur det snurrar i magen. Men ärmarna har kavlats upp, och jag dealar med min oro och ilska över dessa drycker. Går i en grupp och pratar, och det hjälper otroligt mycket att få dela dessa tankar med andra!  

Igår var jag till läkaren efter många månaders smärtor i kroppen. Hade mina aningar om vad det kunde vara, men ville inte tänka mer än vad som behövdes på det. Han undersökte mig och sen kom det, fibromyalgi. Klart det kändes, klart tårarna började rinna. Men samtidigt, jag blev inte deppig! Istället började jag tänka "vad kan jag göra av det här, var kan jag vända mig för att få hjälp". Att ha smärta resten av mitt liv, kanske inte är vad jag hade väntat mig. Men har jag klarat av denna smärta jag haft i själen i så många år - så nog fasen ska jag klara av detta också! Och som goa Johanna sa idag, du har turen att ha många vänner omkring dig som bryr sig - och vet ni, det har jag!  

Nu får det vara färdigtjatat för denna gången. Jag skickar ut en massa kärlek och kraft till den som behöver - ni finns i mina tankar. Varm nattiskram till er från mig