Länge sen sist, väääldigt länge sen. Inspirationen har inte velat infinna sig, jag har inte heller riktigt vilja öppna mig här som jag gjort sedan jag öppnade bloggen. Att göra det för att sedan inte få respons på det jag skriver, är jävliglt läskigt! Så, för att göra saker och ting enklare - valde jag bort bloggen för ett tag. Funderade också på att stänga ner, men av någon anledning har den fått ligga kvar. Och nu vet jag varför - bloggskriverskan har vaknat igen!  

Massor har hänt sedan sommaren. Det bästa är att jag fått börja jobba på "riktigt". Det var ju inget låtsasjobb innan, dock en arbetsträning. Kan inte påstå att det kändes så bra att jobba, men det hade absolut inte med själva arbetsplatsen att göra. Nej tvärtom, jag säger det till alla som vill - och inte vill - höra, att jag hade inte kunnat komma till ett bättre ställe! Det som var jobbigt, var denna press jag satte på mig själv. Ville så jäkla mycket, men kropp och knopp sa bara stopp! (Hey, jag kan ju rimma!) Men så small det till, jag fick ny läkare som kom med ny medicin, plockade bort några andra, fick mig att tänka åt ett annat håll. Och sakta men säkert kände jag att något började hända. Så har det nu varit i snart 6 veckors tid. Från början var det som en nyfödd kalv jag staplade iväg på ostadiga ben. Men ju längre jag går, desto stadigare blir jag! Märker att sånt som fick mig att fly fältet, nu gör mig nyfiken. Fortfarande rädd, men jag är mer nyfiken att testa mina gränser, se vad jag klarar av. Inte lika rädd längre för att falla ner i det djupa svarta hålet. Det är helt ofattbart, och jag är mer tacksam än ni någonsin kan ana!

Relationen till alkohol är fortfarande svajigt, om man kan säga så. När flaskorna och burkarna tas fram blir jag fortfarande skakis, och när en person blir påverkad känner jag hur det snurrar i magen. Men ärmarna har kavlats upp, och jag dealar med min oro och ilska över dessa drycker. Går i en grupp och pratar, och det hjälper otroligt mycket att få dela dessa tankar med andra!  

Igår var jag till läkaren efter många månaders smärtor i kroppen. Hade mina aningar om vad det kunde vara, men ville inte tänka mer än vad som behövdes på det. Han undersökte mig och sen kom det, fibromyalgi. Klart det kändes, klart tårarna började rinna. Men samtidigt, jag blev inte deppig! Istället började jag tänka "vad kan jag göra av det här, var kan jag vända mig för att få hjälp". Att ha smärta resten av mitt liv, kanske inte är vad jag hade väntat mig. Men har jag klarat av denna smärta jag haft i själen i så många år - så nog fasen ska jag klara av detta också! Och som goa Johanna sa idag, du har turen att ha många vänner omkring dig som bryr sig - och vet ni, det har jag!  

Nu får det vara färdigtjatat för denna gången. Jag skickar ut en massa kärlek och kraft till den som behöver - ni finns i mina tankar. Varm nattiskram till er från mig