I just detta fall, inte i allmänhet - gällande trygg grund som jag skrev om i mitt inlägg i går kväll. Tessanprinsessan (ja, för mig är du inte bara prinsessa - du är the queen...) ville att jag skulle definiera det. *grubbel* Ja, som sagt - just i detta fall - vad jag menar med det. Någon som är trygg i sitt yrkesval, som psykolog/terapeut/samtalskontakt. Som vet var de kan sätta fingret på, vad som är felet. Någon som hör mina ord, utan att sätta in sina egna känslor i det jag säger. Ett exempel, så hoppas jag det blir klarare. Jag berättar om min barndom, hur min mamma aldrig lät mig synas eller höras, som sakta men säkert lärde mig att kväva mina känslor inombords. Då vill jag inte höra om att den jag pratar med förstår, eftersom de själva haft en dålig relation till sin mor... Jag vill att mina ord och känslor ska bli bekräftade av den andra. Utan att jag ska fundera på om de verkligen hört mig, eller bara väver in sina egna känslor... Varför jag vill ha någon utbildad, är för att jag är rädd för att en vän/familjemedlem har svårt att säga nej - eller tröttnar på mitt "tjat" och inte vågar säga att de inte orkar mer. Även rädd för att höra de orden, för då blir jag ensam - igen. Vet inte om det var tydligt nog, men jag hoppas på det... Tessis, tack för att du läser.

Bebiskoll idag. Den lill* rackaren ville inte vara med på bild. Låg med ryggen mot hela tiden! Så det gick inte ens att få en ordentlig bild...trist. Men hjärtat slog, ryggen är så rak som den ska vara, och alla kärl fungerar som de ska. Har ändå svårt att förstå...snart kommer hon/han, och ska jag verkligen bli mamma - igen....

Tom i huvudet, vill sova - men gruvar mig för den ensamma sängen. Vill så gärna åka bort ett tag, släppa alla måsten. Om jag ändå hade pengar, då vet jag var jag skulle åka - till The queen. För jag saknar dig så in åt helvete. Vi bor i samma land, men ibland känns det som det är 1000 mil emellan. Love ya!

Bye for now....

LISTEN

vaknade inte förrän vid halv 11 - minns inte när jag sov så länge sist! Sömnen är dålig nu, orolig, vaknar mycket. Ligger och funderar medan paniken växer i bröstet. Så onödigt, slös på energi....är så trött på min hjärna som aldrig verkar lugna sig. Den är aldrig tyst, aldrig i vila...

Tar en dos livselexir, Bonnie Raitt denna gång. Skön låt.....

mörkret och tystnaden tätnar omkring mig och jag får svårt att andas. Sambon jobbar natt igen, och jag avskyr det Av flera anledningar. Han är borta på nätterna, då när min ångest är som starkast. På dagarna sover han, och när han väl stigit upp går han liksom i en dimma. Jag känner mig ensam och frustrerad. Längtar efter hans närhet, men när han rör mig vill jag bara slå bort hans hand. Vad förväntar jag mig av honom, vad vill jag ha? Att han håller om mig, talar tyst mot mitt hår, säger att han finns för mig. Skickar ett god natt mess från jobbet. Finns mycket att be om, men jag har tröttnat på att be, önskan om spontanitet blir med ens mycket klar. 

Ångesten har mig i sitt grepp denna kväll. Ser en dokumentär om tjejen som lyckats hitta sin väg till ljuset, bort från mörkret och döden som trygghet. Mina tårar rinner nerför kinderna medan jag ser hennes liv rulla framför mina ögon. Både igenkännande tårar, men även en avundsjuka på att hon lyckas. Frågar mig själv "vad vill du, vad skulle hjälpa dig mest just nu?!"

Någon som lyssnar. En individ som har en trygg grund att stå på, som kan lyssna på mig en timme utan att ta på sig min sorg eller frustration. Den personen skulle jag vilja ha varje dag. Ett tag, inte för alltid. Någon som kan ta min galla som jag spyr över hela jävla livet. 

Idag ville jag skära mig, göra mig illa. Vad som helst, bara jag slipper den här värkande slitande ångesten i mitt inre. Den bottenlösa sorg som håller mig så hårt, att mitt blod stannar och jag inte kan tänka. Men jag kan inte.... Jag har  min son liggandes i sin säng och sover. Det underbara härligaste jag har, finns där - och han ska inte behöva känna skuld, sorg - över en mamma som inte klarar livet. För honom kommer jag kämpa, till den dag jag dör. Han har tillit till mig, att jag bär honom genom livet - och det kommer jag göra. Även om min kropp värker, trötthet och apati försöker kväva mig - så kommer jag bära honom på starka armar. 

I morgon åter en dag. Ska få se det lilla livet igen, som sprattlar och växer inuti mig. Jag önskar bara jag kunde känna längtan....

Solen lyser ute och jag är inne. Vad ska jag göra ute? Promenera, ta mina kryckor och halta mig fram. Sätta mig i solen och njuta av livet....orka...

Kanske skulle läsa någon av mina bra böcker med titlar som "Positiv energi", "Skapa din framtid" eller varför inte "Att må dåligt är en bra början". Jag spyr!

Så jag spenderar tiden framför tv:n. Skriver lite mail, bloggar några minuter och en massa musik...så klart....och filmer. Jag undrar hur många jag sett det senaste året. Jag tänker inte ens försöka räkna...

Snart göra mig i ordning och hämta min lille skrutt på skolan. Mitt mammahjärta värker, så jag saknar honom. Kommer nog aldrig vänja mig vid det här varannan vecka. Mitt älskade hjärta, så fin du är! 

Vi tog en liten tripp till Skövde. Blåsigt värre - och hotellet var uruselt. Gjorde verkligen mitt bästa för att inte dra ner stämningen - men det känns lönlöst. Ville bara hem för att...ja, vad? Ju närmare vi kom Linköping - desto mer panik fick jag. Hem igen för att ligga i soffan, sängen, känna ångesten komma krypande över att jag inget tar mig för. Ville bara gråta, , men bet ihop - min sambo har fått se nog många tårar nu. Jag får försöka hålla mig till jag är ensam. Tryckande huvudvärk, surrar i skallen - jag vill bara sova. 

Blir ledsen när jag läser inlägget från en vän till mig. Inte ledsen för det hon skriver, utan för den person jag blivit. I vanliga fall skulle jag kunna ta "fel ordval" ett "det löser sig" - och istället vända det till att personen ifråga bryr sig. Men vet ni, jag orkar inte med det. Det enda jag kan säga är - var ärlig. Säg "jag vet bara inte vad jag ska säga när jag ser/hör dig så här ledsen/arg/besviken - men jag önskar verkligen att du skulle slippa allt det här. Finns det något jag kan göra för dig?". Varför ta till samma ordval till vem det än gäller? Det löser sig....herregud....

Min sorg är nog störst i att jag känner att jag orkar inte ta någons dåliga mående, jag orkar inte vara en vän, just nu känner jag bara att jag sköter mitt så sköter du ditt. Jag kan inte ge empati eller sympati - mitt inre är tomt och tyvärr går det inte att ta ut mer pengar på en bankomat som är tom. Sorry vänner, jag vet att jag riskerar att förlora er - men vad göra när jag håller på att förlora mig själv?

Ska nu gå till min sambo och tanka lite närhet.Gud, eller vem nu som finns där - ge mig styrka att våga ringa till psyk i morgon - och snälla snälla snälla - låt det vara en person som kan hjälpa mig genast som svarar i telefon. Låt mig inte bli avvisad....

Min sjukdom syns inte på utsidan. Eller rättare sagt, folk tror att när mitt ansikte nästan är uttryckslöst - som mina ögon - då är jag nedstämd, något som kan fixas. Det de inte förstår, är att jag har en S-J-U-K-D-O-M.

Jag har en störning i hjärnan, något som (oftast) bara kan behandlas med mediciner. Det är inte vanlig nedstämdhet/deppighet - utan varje gång jag är i en depressiv period i mitt liv, så känns det som att jag vill dö och har ingen kraft i vare sig kropp eller själ.

Jag kan fortfarande inte förstå vad jag ska säga för att folk ska förstå. Jag hatar när folk jämför mig med sig själva. som om vi känner på samma sätt - för det gör vi INTE! Jag hämtar mig inte efter en depressiv period, utan min själ blir urholkad - och jag kan inte fylla de hålen. Inte utan medicinsk hjälp, eller via psykolog.

Folk säger fortfarande "du måste säga ifrån, du måste hitta styrkan, du måste ta för dig, du måste måste måste..." Det är som att stå brevid en lam person i rullstol och säga "men kom igen nu, det är ju bara 10 m jag ber dig gå, nog klarar du väl det?"....

Att ha en pyskisk sjukdom, verkar faktiskt inte vara lika som en fysisk. Det har bevisats om och om igen. Inte bara via vänners, bekantas eller familjens kommentarer. Utan även via media, samt de bedömningar som görs via bl a Försäkringskassans. Jag läste idag, att hälften av alla som är sjukskrivna bedöms få ersättning till 52%. Men - av de som har en psykisk sjukdom, bedöms bara 10% till den rätten.... Hur många gånger ska vi som har dessa problem, bli utestängda från samhället? Få oförståelse från vår omgivning?

Jag vet att vissa anser det här som självömkan - och vet du vad, det ger jag fan i. För du har inte provat leva mitt liv, känna som jag gör. Så kom inte och tro att du vet hur jag ska leva mitt liv. Om du vill hjälpa, fråga istället vad jag behöver - ge mig inte det DU tror är bäst för mig. För tro mig, det funkar inte. Hur välvilligt denna gåva än ges...

Att få en läkartid om TVÅ veckor, när jag egentligen behövde hjälp för 3 veckor sen - det är inte bra. Vem skulle acceptera att komma in på akuten med bruten arm, och få veta att "tyvärr, vi kan inte hjälpa dig - men du kan få en tid om tre veckor"??

Jag bara undrar...

Så, efter att ha avslutat min gamla blogg har jag bestämt mig för att börja skriva en ny. Denna gång kommer jag på en gång ge mig in i det svarta och gråa - min manodepressivitet. Så att folk vet vad de väljer att läsa. Sen spelar det mig inte så stor roll vad folk tycker - för mig kommer det här att fungera som en ventil, ett sätt att se hur min sjukdom utvecklas - varningstecken, eller kanske bara att få se att jag faktiskt kan må bra ibland också. 

Musik kommer det att bli  mycket av. Det är mitt livselexir, som gör att jag orkar ta mig igenom dagarna. Ett uttrycksmedel för mig, både när jag har mina upp- och nergångar. 

Så, välkomna att dela min vardag - eller låt bli!