Vi tog en liten tripp till Skövde. Blåsigt värre - och hotellet var uruselt. Gjorde verkligen mitt bästa för att inte dra ner stämningen - men det känns lönlöst. Ville bara hem för att...ja, vad? Ju närmare vi kom Linköping - desto mer panik fick jag. Hem igen för att ligga i soffan, sängen, känna ångesten komma krypande över att jag inget tar mig för. Ville bara gråta, , men bet ihop - min sambo har fått se nog många tårar nu. Jag får försöka hålla mig till jag är ensam. Tryckande huvudvärk, surrar i skallen - jag vill bara sova. 

Blir ledsen när jag läser inlägget från en vän till mig. Inte ledsen för det hon skriver, utan för den person jag blivit. I vanliga fall skulle jag kunna ta "fel ordval" ett "det löser sig" - och istället vända det till att personen ifråga bryr sig. Men vet ni, jag orkar inte med det. Det enda jag kan säga är - var ärlig. Säg "jag vet bara inte vad jag ska säga när jag ser/hör dig så här ledsen/arg/besviken - men jag önskar verkligen att du skulle slippa allt det här. Finns det något jag kan göra för dig?". Varför ta till samma ordval till vem det än gäller? Det löser sig....herregud....

Min sorg är nog störst i att jag känner att jag orkar inte ta någons dåliga mående, jag orkar inte vara en vän, just nu känner jag bara att jag sköter mitt så sköter du ditt. Jag kan inte ge empati eller sympati - mitt inre är tomt och tyvärr går det inte att ta ut mer pengar på en bankomat som är tom. Sorry vänner, jag vet att jag riskerar att förlora er - men vad göra när jag håller på att förlora mig själv?

Ska nu gå till min sambo och tanka lite närhet.Gud, eller vem nu som finns där - ge mig styrka att våga ringa till psyk i morgon - och snälla snälla snälla - låt det vara en person som kan hjälpa mig genast som svarar i telefon. Låt mig inte bli avvisad....