Min sjukdom syns inte på utsidan. Eller rättare sagt, folk tror att när mitt ansikte nästan är uttryckslöst - som mina ögon - då är jag nedstämd, något som kan fixas. Det de inte förstår, är att jag har en S-J-U-K-D-O-M.

Jag har en störning i hjärnan, något som (oftast) bara kan behandlas med mediciner. Det är inte vanlig nedstämdhet/deppighet - utan varje gång jag är i en depressiv period i mitt liv, så känns det som att jag vill dö och har ingen kraft i vare sig kropp eller själ.

Jag kan fortfarande inte förstå vad jag ska säga för att folk ska förstå. Jag hatar när folk jämför mig med sig själva. som om vi känner på samma sätt - för det gör vi INTE! Jag hämtar mig inte efter en depressiv period, utan min själ blir urholkad - och jag kan inte fylla de hålen. Inte utan medicinsk hjälp, eller via psykolog.

Folk säger fortfarande "du måste säga ifrån, du måste hitta styrkan, du måste ta för dig, du måste måste måste..." Det är som att stå brevid en lam person i rullstol och säga "men kom igen nu, det är ju bara 10 m jag ber dig gå, nog klarar du väl det?"....

Att ha en pyskisk sjukdom, verkar faktiskt inte vara lika som en fysisk. Det har bevisats om och om igen. Inte bara via vänners, bekantas eller familjens kommentarer. Utan även via media, samt de bedömningar som görs via bl a Försäkringskassans. Jag läste idag, att hälften av alla som är sjukskrivna bedöms få ersättning till 52%. Men - av de som har en psykisk sjukdom, bedöms bara 10% till den rätten.... Hur många gånger ska vi som har dessa problem, bli utestängda från samhället? Få oförståelse från vår omgivning?

Jag vet att vissa anser det här som självömkan - och vet du vad, det ger jag fan i. För du har inte provat leva mitt liv, känna som jag gör. Så kom inte och tro att du vet hur jag ska leva mitt liv. Om du vill hjälpa, fråga istället vad jag behöver - ge mig inte det DU tror är bäst för mig. För tro mig, det funkar inte. Hur välvilligt denna gåva än ges...

Att få en läkartid om TVÅ veckor, när jag egentligen behövde hjälp för 3 veckor sen - det är inte bra. Vem skulle acceptera att komma in på akuten med bruten arm, och få veta att "tyvärr, vi kan inte hjälpa dig - men du kan få en tid om tre veckor"??

Jag bara undrar...

Så, efter att ha avslutat min gamla blogg har jag bestämt mig för att börja skriva en ny. Denna gång kommer jag på en gång ge mig in i det svarta och gråa - min manodepressivitet. Så att folk vet vad de väljer att läsa. Sen spelar det mig inte så stor roll vad folk tycker - för mig kommer det här att fungera som en ventil, ett sätt att se hur min sjukdom utvecklas - varningstecken, eller kanske bara att få se att jag faktiskt kan må bra ibland också. 

Musik kommer det att bli  mycket av. Det är mitt livselexir, som gör att jag orkar ta mig igenom dagarna. Ett uttrycksmedel för mig, både när jag har mina upp- och nergångar. 

Så, välkomna att dela min vardag - eller låt bli!