mörkret och tystnaden tätnar omkring mig och jag får svårt att andas. Sambon jobbar natt igen, och jag avskyr det Av flera anledningar. Han är borta på nätterna, då när min ångest är som starkast. På dagarna sover han, och när han väl stigit upp går han liksom i en dimma. Jag känner mig ensam och frustrerad. Längtar efter hans närhet, men när han rör mig vill jag bara slå bort hans hand. Vad förväntar jag mig av honom, vad vill jag ha? Att han håller om mig, talar tyst mot mitt hår, säger att han finns för mig. Skickar ett god natt mess från jobbet. Finns mycket att be om, men jag har tröttnat på att be, önskan om spontanitet blir med ens mycket klar. 

Ångesten har mig i sitt grepp denna kväll. Ser en dokumentär om tjejen som lyckats hitta sin väg till ljuset, bort från mörkret och döden som trygghet. Mina tårar rinner nerför kinderna medan jag ser hennes liv rulla framför mina ögon. Både igenkännande tårar, men även en avundsjuka på att hon lyckas. Frågar mig själv "vad vill du, vad skulle hjälpa dig mest just nu?!"

Någon som lyssnar. En individ som har en trygg grund att stå på, som kan lyssna på mig en timme utan att ta på sig min sorg eller frustration. Den personen skulle jag vilja ha varje dag. Ett tag, inte för alltid. Någon som kan ta min galla som jag spyr över hela jävla livet. 

Idag ville jag skära mig, göra mig illa. Vad som helst, bara jag slipper den här värkande slitande ångesten i mitt inre. Den bottenlösa sorg som håller mig så hårt, att mitt blod stannar och jag inte kan tänka. Men jag kan inte.... Jag har  min son liggandes i sin säng och sover. Det underbara härligaste jag har, finns där - och han ska inte behöva känna skuld, sorg - över en mamma som inte klarar livet. För honom kommer jag kämpa, till den dag jag dör. Han har tillit till mig, att jag bär honom genom livet - och det kommer jag göra. Även om min kropp värker, trötthet och apati försöker kväva mig - så kommer jag bära honom på starka armar. 

I morgon åter en dag. Ska få se det lilla livet igen, som sprattlar och växer inuti mig. Jag önskar bara jag kunde känna längtan....

 

TessanPrinsessan

30 september 2008 21:16

Definiera trygg grund?
Kram.

http://theresia.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...