Min dos av terapi!!

kan släppa lös ibland... ;)

snacka om pipa!

Synd bara att alla klipp från Körslaget

ska innefatta allt surr innan själva låten!

Tycker jag i alla fall! :)

*ASG* You go girl!

Var och gjorde en bedömning idag, pga mina svåra foglossningar.

Bebis vill inte ut ännu. Hade då tänkt ta  upp ett eventuellt snitt.

Men när jag väl var där kände jag att nej, jag vill verkligen göra ett

nytt försök! Låter kanske helknäppt, att jag vill utsätta mig för den

smärtan igen. Det känns bara så - kan inte förklara riktigt varför -

jag vill se om jag lärt mig något gällande avslappning sen förra gången.

Sen om det nu skulle bli snitt av andra anledningar, det gör mig inte

så mycket. Men jag vill ändå försöka, och se hur det går... Fast,kan

inte annat säga än att det gjorde för jävla ont när hon skulle känna

om jag var "mogen". Sambon tyckte det såg ut som hon skulle gräva

mig ända upp i halsen...haha.... Tårarna rann, men jag gjorde mitt

bästa för att slappna av - och det hjälpte! :)

Ny bedömning på måndag!

1/7-2008 instiftades en lag som heter Rehabgaranti. Den innebär att en person som är sjukskriven för någon typ av smärta eller lindrigare/medlesvåra depressioner ska få hjälp av landstinget med rehabilitering. Pengar har vikts för detta ändamål, pengarna finns hos Försäkringskassan. Detta är något som tyvärr inte fungerar alls idag - definitivt inte i Östergötlands landsting. Läste i Aftonbladet (skvallerblaska numer?)och började titta runt på nätet kring denna sk garanti. Skrev så till min läkare innan jag skulle gå dit idag för ett samtal kring min kommande medicinska behandling. När jag kommer dit, så säger han för det första, att han inte ens vetat om den här nya lagstiftningen. Han hade pratat med sin chef,som i sin tur inte heller var medveten om detta! Så...då är frågan...hur ska jag kunna driva något som enskild person, när inte ens instanserna där lagen skall skötas ifrån, vet om detta?

Samtalet hos läkaren gick INTE bra. Både jag och sambon gick därifrån i vredesmod. Han var inte ett dugg intresserad av att försöka förstå min situation - ibland tror jag inte det bara är språkliga brister, jag tror han helt enkelt är mindre begåvad på nåt sätt - och jag bara grät när jag kom hem. Förbannade helvetes jävla skit, ska det börja om nu igen???!! Han kunde inte svara på hur min sjukskrivning skulle se ut efter förlossningen, eftersom jag "automatiskt" blir mammaledig. När jag sa för tredje gången att vi bestämt att min sambo ska vara pappaledig sa han att det gick ju inte att svara på om sjukskrivningen gick igenom eller inte. För han hade ju varit med om flera fall, där nyblivna mammor blivit  nekade sjukskrivning osv osv osv. Frågade då hur han som läkare ställde sig i frågan - det är ju ändå han som skriver sjukintyget, inte gör bedömningen om det skall godkännas eller inte - så fick jag bara flyktiga svar. Försökte ställa frågan om och om igen, som t ex genom att vi bestämt att min sambo ska vara pappaledig, skall min bedömning om att vara frisk eller sjuk bedömmas med tanke på att jag ska kunna jobba!?! Hur jag än försökte formulera om frågan, gick det inte. Till slut gav jag upp. Höll tårarna borta till vi kom hem, sen brast det. Jag är bara så jävla rädd, var finns det samhälleliga stödet för mig? Jag gör mitt bästa för att kravla mig upp ur skiten, men det finns ingen som hjälper till att dra mig upp! Eller som försöker hålla mig uppe från den djupa gytjan. Något stöd måste finnas, men jag vet bara inte var var var???!!!

Ringde till min barnmorska och tjöt, sa att jag inte orkar mer - jag kan inte sova, och tar mig nätt och jämt in i duschen. Försök att gå ner i spagat så långt du kan, prova sen trycka dig ner en bit till, en liten bit till, och så ytterligare en bit till. Hur känns det? Då kanske du får en hint om den smärta jag nu haft i snart 20 veckor. Släpa benet är heller ingen möjlighet, jag förstör skor och fötter...

Om du skulle ringa in till akuten, och säga att du brutit benet,

eller att du skurit dig så illa att blodet sprutar - vad skulle du

känna om du fick till svar "Jaaaa, du kan ju komma in om du vill

men det är ju kö..."? Eller om du känner en stark smärta i bröstet

som strålar ut i armen - förmodligen hjärtattack - och när du

ringer börjar sköterskan ifrågasätta om du verkligen behöver

kommer in? Detta är vad som händer i oräkneliga fall när man 

vänder sig till akutpsykvården, här i Linköping.

Att ta modet till sig, och ringa ett samtal du vet innebär en risk

att kanske bli ifrågasatt - det gör att modet kanske sviker, och du

fortsätter gå hemma med en obeskrivlig smärta och ångest. Att

behöva övertyga den personal som ska finnas där för min skull, gör

att allt förtroende försvinner till de som faktiskt ska hjälpa! 

Igår kom en vän till mig hem till oss, för hon ville inte vara hemma

med sin familj längre. Hon ville inte att hennes barn skulle behöva

utsättas för hur dåligt hon mådde, och sökte därför min hjälp. Jag

ringer direkt till akutpsykvården, och säger vad som händer. Att 

min vän inte vågar ringa själv, för hon är rädd att inte bli trodd. 

Får då till svar "det ska hon absolut inte vara, vi ska ta henne på

allvar". Jag berättar att hon inte vill leva längre, att hon pratar om

att skära sönder sig, ta livet av sig med tabletter. Får då frågan "har

hon provat detta förut" och jag ger ett jakande svar. Efter cirka 5 min

ber sköterskan att få prata med min vän. Hör ganska fort hur samtalet

börjar barka åt fel håll, att min vän måste bevisa genom olika förklaringar

att hon verkligen menar allvar med det hon säger. Jag får åter tala

med sköterskan, som säger "ja, jag vet inte vad hon vill. Men jag har

sagt att om hon vill så kan hon komma upp hit så får jag prata med

henne. Men det är ju kö..." Får sedan av min vän veta att sköterskan

frågat om hon inte kan vänta till i morgon. Hopplösheten efter samtalet

sprider sig i mitt kök, och jag känner mig maktlös. Vad krävs för att

få hjälp - att hon ska behöva svälja alla dessa tabletter hon har i sin

väska, eller skära sig med de rakblad hon införskaffat för "säkerhets

skull"??? Jag ger inte upp, utan vi vänder oss till ett annat landsting -

nämligen Västervik. Redan när jag kommer in på deras hemsida, för

att hitta telefonnumret, känner jag att detta är något helt annat.

När vi pratar med akutpersonalen där säger de "Ni måste komma in,

och hon ska känna sig välkommen"!! Vi åker dit, tar cirka 1½ timme.

Får vänta i 30 min, innan en mycket vänlig läkare kommer och pratar

med oss. Hon lyssnar noga på allt Sandra säger, redan efter 3 meningar

frågar hon om Sandra vill läggas in. Vi samtalar ett tag till, och hon

vill också höra vad vi har att säga om saken. Efter cirka 1 timme som

vi varit där, är vi på väg hem igen. Utan min vän, för hon fick stanna

kvar och blev inlagd! Något som verkligen behövdes i detta läge så

klart. 

Jag var arg och ledsen på vägen hem, men i första hand väldigt lättad

och tacksam över att hon faktiskt fick hjälp! Det värsta var bara att

det landsting hon egentligen tillhör, ville helst inte att hon skulle

komma in över huvud taget! 

Jag har mer att komma med, vad gäller akutpsykvården och viss

del av den öppna psykvården i Linköping. Och det är en hel del som

man bara inte tror är sant. Frågan är, vad gör jag med denna information?

Bara låta den ligga och pyra hos mig, eller göra något med den? En 

fundering nu, är att skriva ett öppet brev till tidningen, se vad för

något som kommer av det. Orkar jag? Vill jag? Kommer jag? 

Det kan jag inte svara på. Men detta måste det bli en ändring på, 

kan inte acceptera att bli behandlad som skit längre!! Och det värsta

är, ÖVERALLT i information jag har fått gällande psykiatrivård, så står

det att "psykisk sjukdom skall betraktas på samma sätt som fysisk".

Ett jävla skitsnack, det är vad det är!