för erbjudande om hjälp med min dans.

Tyvärr har det nu visat sig att vi kommer

få en STOR oväntad utgift efter att

sambon råkat köra in en bil....

Men jag känner ändå tacksamhet

över att ni var beredda att stödja

mig vidare!!

Idag är en tung dag, och nu tänker jag

lägga mig och sova, hoppas på att det

blir bättre och lättare i morgon...

Kram och natti!

så är jag rädd. Skiträdd för att börja jobba igen.

Jag som inte haft en ledig sommar sen jag var 12 år,

som jobbat konstant sedan jag var 16 år.

Livrädd för att hamna i den situation jag var i för

4 år sedan. Rädd för att glömma bort att jag kan

säga nej, att jag har val gällande allt.

Jag är rädd för mig själv, att jag inte ska lyssna på

mig själv, glömma bort vad som är viktigt. Rädd för

att stå ensam...

Vet inte hur jag ska göra - tror jag börjar med att

prata med kuratorn. Min klippa i livet för närvarande.

Mina vänner har nog med sitt, och det är så livet ska

vara - tycker jag. Det är rätt att välja sig själv och

sin familj först. Man kan stötta, till en viss gräns.

Jag är också trött. Trött på den här sjukdomen, att

behöva försvara och förklara den. Ibland önskar jag

att jag skulle haft en synlig fysisk sjukdom. Då hade

jag fått mer förståelse från min omgivning, både från

sjukvården, familjen och vännerna. Jag är så trött att

inte veta hur jag ska leva med den.

Så är det för mig.

Det är därför jag skriver i den här bloggen.