så är jag rädd. Skiträdd för att börja jobba igen.

Jag som inte haft en ledig sommar sen jag var 12 år,

som jobbat konstant sedan jag var 16 år.

Livrädd för att hamna i den situation jag var i för

4 år sedan. Rädd för att glömma bort att jag kan

säga nej, att jag har val gällande allt.

Jag är rädd för mig själv, att jag inte ska lyssna på

mig själv, glömma bort vad som är viktigt. Rädd för

att stå ensam...

Vet inte hur jag ska göra - tror jag börjar med att

prata med kuratorn. Min klippa i livet för närvarande.

Mina vänner har nog med sitt, och det är så livet ska

vara - tycker jag. Det är rätt att välja sig själv och

sin familj först. Man kan stötta, till en viss gräns.

Jag är också trött. Trött på den här sjukdomen, att

behöva försvara och förklara den. Ibland önskar jag

att jag skulle haft en synlig fysisk sjukdom. Då hade

jag fått mer förståelse från min omgivning, både från

sjukvården, familjen och vännerna. Jag är så trött att

inte veta hur jag ska leva med den.

Så är det för mig.

Det är därför jag skriver i den här bloggen.

 

sussi

18 januari 2010 09:51

Hejsan! Vad skönt att du har din kurator att prata med,hoppas du hittar balans och får lite ro,jag läste din rubrik och klickade in på din blogg,ha det gott och sköt om dig Kram Sussi

 

malinp

19 januari 2010 18:49

Har ett bra exempel från egen erfarenhet där en person började komma på fika 2 ggr i veckan, sakta började utan krav med vissa sortera papper uppgifter, sedan 25%, idag efter flera år har personen 75%. Om man hittar en s.k vän- vänlig arbetsplats så kan det funka! Denne person arbetade inte hos oss tidigare men gör det idag och vi har alla lärt oss mycket av denne person som varit djupt deprimerad!

 

Sandra

19 januari 2010 19:15

Vännen!
Förstå hur hur du tänker! Att vara i en sådan stressande situation är inget inget bra för ditt välbefinnande=( Jag önskar verkligen att du kan få hjälp med att lösa dig från det sitsen... En kurator kan förhoppningsvis va en bra hjälp på vägen!

Är oxå själv såå trött på detta/denna sjukdom, när jag trodde att jag började må bättre va det bara för ett par dagar. Sen tittar människor misstänksamt på en och frågar, -Mådde du inte bättre? Man vill bara skrika eller slå dem på käften. Samtidigt känns det som om sjukdomen leker någon sorts lek med mig och sen står och skrattar bakom min rygg....

Va rädd om dig!
Kramar i massor S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...