när mitt liv känns rätt grått och tråkigt.

Samtidigt känns det okej att leva

och fint att ha en familj som jag älskar.

Mitt gamla jag börjar så smått suddas ut

även om en del finns kvar. Mina tankar

kommer aldrig sluta matas på, men de

är inte längre lika svarta.

Att stå utanför kan nog valet ses som lätt -

att bara vilja dö och känna att livet är skit

eller ett liv som är relativt okej och det 

flyter på.

Men det är sådan jag varit i 35 år samtidigt

som jag också haft mina manier, mina toppar!

Där livet har varit en dans på rosor, där varje

sak jag lärt mig varit en underbar ny sanning

som skall levas fullt ut. Att skratta tills jag gråter

och gråter tills jag skrattar, känslorna som rasar

inom mig som en tornado. Gör mig matt, gör mig

stark...

Hur konstigt det än låter, kommer jag sakna det.

Inte det svarta, det tunga, men topparna, 

det ultimata glädjeruset, att se meningen med

livet överallt. DET vill jag uppleva igen....

Men jag väljer det gråa l ivet nu

för vem vet

en dag kanske jag kan hitta

en möjlighet till att balansera

den jag en gång var

och den jag nu kommer vara