I somras plöjde jag tre böcker, och min glädje visste inga gränser. Det tog lång tid innan dess som jag kunde läsa, och det var en sorg. Att få drömma sig bort i en annan värld, känna olika känslor som glädje - ilska - sorg, var någonting som jag behövde under en tid då mina egna känslor inte riktigt ville infinna sig. Jag sökte efter böcker som kunde fånga mig, lyckas få mig bort en stund från min grå (svarta) vardag. Men plötsligt, när sommarens ljus nådde oss här i norden, så återkom min koncentration så pass att jag lyckades läsa igen, och kunde minnas handlingen - trots att jag lämnade ifrån mig boken några timmar. Sen försvann det igen...jag tog upp en bok och jag hann knappt läsa en mening klart så hade jag glömt vad det stod.

Häromdagen kom i alla fall en vän med en bok som hon tyckte jag skulle läsa, boken heter "Flickan som inte fick finnas". Och redan de första meningarna fångade mig direkt. Boken handlar om en flicka som är dotter till en mamma som är manodepressiv och en pappa som är alkoholist. Mamman vill inte ha dottern, utan säger bara hur mycket hon älskar den äldre sonen, och att flickan inte är värd att älskas. Pappan visar sin kärlek till dottern i smyg från mamman, han vågar inget annat. Helt sjukt, och den ilska jag känner inför hur illa denna stackars flicka behandlas känns i hela kroppen!! Mamman misshandlar dottern jämt, både fysiskt och psykiskt. På något sätt får jag samma känsla som när jag läste "Pojken som kallades det". Förstår mig inte på denna grymhet  mot barn, och det gör ont ont ont i mig, att ett barn ska behöva gå igenom något sådant! Jag läser för jag vill veta hur hon lyckats ta sig igenom detta, hur hon bearbetat allt som hänt henne. Och det känns också att lyssna på hennes barndom, genom att läsa hennes bok, är det allra minsta jag kan göra. Och åter igen väcks min längtan efter att finnas där för dessa barn. Att ge de små liven någon slags trygghet i det som är tufft, vara en person som visar att det faktiskt finns vuxna de kan lita på. Låta de få vila i trygghet och kärlek, om åtminstonde för en liten stund. Den längtan hos mig växer sig större och större, jag vet bara inte hur jag ska nå dit - hur jag ska kunna ge de det här...

På något sätt kommer jag nå dit, någon dag. Jag tror faktiskt på det.