Vaknade med rusande hjärta och en kropp som inte vill vara still utan rycker och spretar hit och dit. Har ångest så sällan nu att jag inte riktigt fattar vad det är förrän efter ett tag. Känns mest frustrerande och irriterande, önskar bort det. Idag orkade jag inte kämpa mot något alls, så jag tog en tablett. Känner mig inte lugn inombords (omötta behov?), men kroppen har i alla fall lugnat ner sig. Trött, men tänker ändå ta mig till stan och träffa kompis - vet att det gör mig gott, och kanske kan få prata av mig lite. Vore skönt...

Känner mig fortfarande ensam i graviditeten. Har värk 24 timmar om dygnet, har ett socker som börjat spöka - och efter samtal med läkare igår bestämdes att det är dags att sätta in insulin - gjorde att jag kände mig värdelös. Bebis har börjat sparka så det syns utanpå. Häftigt, men vem ska jag dela upplevelsen med? Borde väl vara pappan, men nej.... Han har inte ens förstått att motion skulle göra så mitt blocksocker sänks, vilken nivå är man då på? Frustration, ensamhet och besvikelse - det är de känslor som finns hos mig idag. Och jag kommer ta upp det, ännu en gång. Jag ger inte upp, men det är tröttsamt och sliter.