Vinden viner och regnet smattrar mot fönstret. Skulle kunna vara ganska mysigt, men tanken på att gå ut känns inte så lockande. En grå höst, som snart går över i en grå vinter - vad jag saknar snön.

Har ont, fruktansvärt ont. Jag försöker ta mig ut minst en gång varje dag, men jag undrar när det är dags att ge upp. Igår tog jag mig till apoteket, som ligger 500 m bort - fick stanna tre gånger för att det gör så ont. Kämpade mot tårarna, och hade lust att slänga kryckorna långt åt h-vete... Nu är det mindre än tre månader kvar, men ändå känns det som den längsta tiden. Jag vaknar femtielva tusen gånger per natt, och kvider varje gång jag måste vända mig om. 

Jag är ensam i mitt havandeskap, och det är smärtsamt - inte bara fysiskt utan även i själen. Många som sagt, att det är nog så det ska vara. Att man ska vara stark för alla, och att jag ska försöka slå bort tankarna på att jag inte vill vara själv. Försöka hitta styrkan i mig. Fast, den vet jag ju finns där. Det gör inte min sorg mindre att jag är själv, med tankar inför bebis, vaknätter, förlossning, bebiskläder, vagn, skötbort, bilstol, föräldraledighet... Jag är trött och less på allt just nu, har ont 24 timmar om dygnet, kämpar för att fungera så "normalt"  jag bara kan - men nu börjar jag få nog. Att prata räcker tydligen inte, vad är då nästa steg? Handling, men på vilket sätt? Att acceptera detta, det kan jag bara inte göra. Vi har varit två som valt att sätta ett barn till världen, varför ska då bara en vara den som bär allt, både i tanke och kropp? 

Over and out, nu skiter jag i det här för ett tag...