En version jag gillade!

En kort känsla av jul infinner sig när doften från vårt pepparkaksbak sprider sig i köket. Jag försöker att inte fräsa för mycket, trots att mina nerver ligger och vibrerar utanför kroppen. Älskar ju att få vara själv med sonen, lite egen tid, och gör verkligen mitt bästa att inte vara otrevlig. Tänker för mycket, jag vet det - men jag vet bara inte hur jag ska stoppa dem - har inget knep som fungerar ännu. 

Ska göra julfint sen. Hängde upp nya gardinerna igår, efter att ha väntat att få hjälp av sambon i 2 veckor - till slut fick jag nog. Har börjat inse nu, att vill jag få något gjort, är det mig själv jag får lita på. Det som följer med den känslan är en illa smak av bitterhet - och den känns inte skön i kroppen. Men jag tror att någonstans med alla tankar, så kommer jag till någon slags slutsats med saker och ting. Kanske något som gäller bara för stunden, men som bidrar till att jag kan lägga tankar åt sidan...kanske...

Jag har en obeskrivlig längtan efter enkelhet och trygghet i livet för närvarande, något som gör att min tankekarusell stannar upp - i alla fall går saktare. Jag vill så gärna ha det där vi kan ha tillsammans, du och jag, men som så sällan infinner sig. Är trött på att agera morsa, vara den som håller i trådarna i vårt liv, som håller koll på alla möten och besök hos läkare och allt annat. Du vet ju så väl vad jag behöver och önskar, och ändå väljer du att bara låta det vara. En känsla av ensamhet och osynlighet kommer tillbaka, starkare än någonsin. För mig är det så svårt att förstå, hur du kan välja bort mig - igen och igen och igen. Något dör inom mig varje gång jag är med om det här, och jag vet inte hur mycket av det levande finns kvar inom mig längre... Älskade finaste du - välj mig, se mig, hör mig - älska mig.

Förstår du vad du är på väg att förlora?