En kort känsla av jul infinner sig när doften från vårt pepparkaksbak sprider sig i köket. Jag försöker att inte fräsa för mycket, trots att mina nerver ligger och vibrerar utanför kroppen. Älskar ju att få vara själv med sonen, lite egen tid, och gör verkligen mitt bästa att inte vara otrevlig. Tänker för mycket, jag vet det - men jag vet bara inte hur jag ska stoppa dem - har inget knep som fungerar ännu. 

Ska göra julfint sen. Hängde upp nya gardinerna igår, efter att ha väntat att få hjälp av sambon i 2 veckor - till slut fick jag nog. Har börjat inse nu, att vill jag få något gjort, är det mig själv jag får lita på. Det som följer med den känslan är en illa smak av bitterhet - och den känns inte skön i kroppen. Men jag tror att någonstans med alla tankar, så kommer jag till någon slags slutsats med saker och ting. Kanske något som gäller bara för stunden, men som bidrar till att jag kan lägga tankar åt sidan...kanske...

Jag har en obeskrivlig längtan efter enkelhet och trygghet i livet för närvarande, något som gör att min tankekarusell stannar upp - i alla fall går saktare. Jag vill så gärna ha det där vi kan ha tillsammans, du och jag, men som så sällan infinner sig. Är trött på att agera morsa, vara den som håller i trådarna i vårt liv, som håller koll på alla möten och besök hos läkare och allt annat. Du vet ju så väl vad jag behöver och önskar, och ändå väljer du att bara låta det vara. En känsla av ensamhet och osynlighet kommer tillbaka, starkare än någonsin. För mig är det så svårt att förstå, hur du kan välja bort mig - igen och igen och igen. Något dör inom mig varje gång jag är med om det här, och jag vet inte hur mycket av det levande finns kvar inom mig längre... Älskade finaste du - välj mig, se mig, hör mig - älska mig.

Förstår du vad du är på väg att förlora?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...