...It isnt easy to be kind
With all these demons in my mind
I only hope one day Ill be free
I do my best not to complain
My face is dirty from the strain
I only hope one day Ill come clean...

Så var det färdigt. Fick som vanligt ingen information om vad som skulle hända under dagen, fick ordna min lunch själv (eftersom jag sågs som "gäst"), och blev flyttad som en (jävla) spelpjäs fram och tillbaka i 6 timmar. Men, personalen är trevlig och jag känner mig ändå trygg där, trots oredan...

På något sätt känns det ändå skönt att ha fått insulin nu. Känner mig redo för att styra om kosten ännu en gång, och gissa vad jag såg fram emot nu?? Jo, att få äta gröt till frukost! Haha, vilken önskan va?!? Har dragit ner på så många kolhydrater som jag kunnat, men det är svårt att klara en kost utan några alls - och särskilt när jag fått avsmak för ägg under denna graviditet. Jag som i vanliga fall skulle kunna äta ägg till frukost, lunch och middag! Nu vill jag bara spy vid tanken...*hulka*

Nå, nu önskar jag kommentarer från er - om inte annat bara ett hej?? Jag känner mig lite ensam och vilsen nu, så alla hälsningar är välkomna. Så länge de kommer av omtanke...*ler*

Mmmmartin Stenmark, tänk dig han med schmörrrr på! ;)

Och det känns väl lite som ett misslyckande. Jag har verkligen ändrat min kost helt, äter tre gånger om dagen, ibland ett mellanmål. Har inte gått upp något sen jag blev gravid, beror väl på kostomställningen. Sen har jag ju inte kunnat röra mig, men det är inget jag kan göra något åt, jag är glad att jag ändå kan ta mig fram med kryckorna. Så för att förhindra att jag får "riktig" diabetes efter graviditeten finns det bara en väg - vägen till ett sunt liv. Det känns löjligt att skriva, men samtidigt har det blivit något livsviktigt - i ordets rätta bemärkelse. 

En liten parentes - medan jag sitter här och bloggar kommer kommentarer som "det går ju att leva med", "det är ju bra att du får hjälp" osv. Jag SPYR åt sådana kommentarer!!!!!

Min sambo börjar däcka ihop nu, och jag blir orolig. Han har fått vara med om en hel del, och det ju tufft allt som händer kring mig, min sjukdom och graviditeten. Vi är två halta som stöttar sig på varandra. Skulle behöva hjälp av min familj nu, men jag vet inte på vilket sätt. Vi skulle behöva få åka på semester tillsammans, alla tre, och rå om varandra - bort från vardagen. Bara få vara...

I somras plöjde jag tre böcker, och min glädje visste inga gränser. Det tog lång tid innan dess som jag kunde läsa, och det var en sorg. Att få drömma sig bort i en annan värld, känna olika känslor som glädje - ilska - sorg, var någonting som jag behövde under en tid då mina egna känslor inte riktigt ville infinna sig. Jag sökte efter böcker som kunde fånga mig, lyckas få mig bort en stund från min grå (svarta) vardag. Men plötsligt, när sommarens ljus nådde oss här i norden, så återkom min koncentration så pass att jag lyckades läsa igen, och kunde minnas handlingen - trots att jag lämnade ifrån mig boken några timmar. Sen försvann det igen...jag tog upp en bok och jag hann knappt läsa en mening klart så hade jag glömt vad det stod.

Häromdagen kom i alla fall en vän med en bok som hon tyckte jag skulle läsa, boken heter "Flickan som inte fick finnas". Och redan de första meningarna fångade mig direkt. Boken handlar om en flicka som är dotter till en mamma som är manodepressiv och en pappa som är alkoholist. Mamman vill inte ha dottern, utan säger bara hur mycket hon älskar den äldre sonen, och att flickan inte är värd att älskas. Pappan visar sin kärlek till dottern i smyg från mamman, han vågar inget annat. Helt sjukt, och den ilska jag känner inför hur illa denna stackars flicka behandlas känns i hela kroppen!! Mamman misshandlar dottern jämt, både fysiskt och psykiskt. På något sätt får jag samma känsla som när jag läste "Pojken som kallades det". Förstår mig inte på denna grymhet  mot barn, och det gör ont ont ont i mig, att ett barn ska behöva gå igenom något sådant! Jag läser för jag vill veta hur hon lyckats ta sig igenom detta, hur hon bearbetat allt som hänt henne. Och det känns också att lyssna på hennes barndom, genom att läsa hennes bok, är det allra minsta jag kan göra. Och åter igen väcks min längtan efter att finnas där för dessa barn. Att ge de små liven någon slags trygghet i det som är tufft, vara en person som visar att det faktiskt finns vuxna de kan lita på. Låta de få vila i trygghet och kärlek, om åtminstonde för en liten stund. Den längtan hos mig växer sig större och större, jag vet bara inte hur jag ska nå dit - hur jag ska kunna ge de det här...

På något sätt kommer jag nå dit, någon dag. Jag tror faktiskt på det.

Ont i bihålorna, tack och lov har sprängningarna försvunnit men ändå inte helt borta sen en vecka tillbaka. Igår morse vaknade jag och var döv på ena örat! Samma procedur i morse, trots öronljusbehandling igår. Igår trodde jag att jag börjat få värkar, hade sån otrolig mensvärk. Men sen när jag kom hem och gick för att kisselura, gjorde det ont - och har haft det hela dagen idag. Förmodligen uvi. Vad faen är det som händer? Jag som inte varit sjuk på ett år, plötsligt får jag en massa grejer! Känner mig både gnällig och sjuk, båda stadierna påverkar väl varandra antar jag... :)

Men det är mysigt med ensamtid - även om jag saknar sonen så det värker i hjärtat på mig...i morgon kommer han, gissa vem som ska sitta och mysa med morsan hela kvällen. Sen om han inte vill får jag väl ta det, men lirkar jag lite ska det nog gå...*hihi* God afton på er alla!

Vaknade med rusande hjärta och en kropp som inte vill vara still utan rycker och spretar hit och dit. Har ångest så sällan nu att jag inte riktigt fattar vad det är förrän efter ett tag. Känns mest frustrerande och irriterande, önskar bort det. Idag orkade jag inte kämpa mot något alls, så jag tog en tablett. Känner mig inte lugn inombords (omötta behov?), men kroppen har i alla fall lugnat ner sig. Trött, men tänker ändå ta mig till stan och träffa kompis - vet att det gör mig gott, och kanske kan få prata av mig lite. Vore skönt...

Känner mig fortfarande ensam i graviditeten. Har värk 24 timmar om dygnet, har ett socker som börjat spöka - och efter samtal med läkare igår bestämdes att det är dags att sätta in insulin - gjorde att jag kände mig värdelös. Bebis har börjat sparka så det syns utanpå. Häftigt, men vem ska jag dela upplevelsen med? Borde väl vara pappan, men nej.... Han har inte ens förstått att motion skulle göra så mitt blocksocker sänks, vilken nivå är man då på? Frustration, ensamhet och besvikelse - det är de känslor som finns hos mig idag. Och jag kommer ta upp det, ännu en gång. Jag ger inte upp, men det är tröttsamt och sliter.

Härligt att kunna tänka så många tankar, utan att känna mig helt matt efteråt. Kunna skratta trots att jag berättar om tunga saker, det är underbart! Mötte min nyfunna vän på stan idag. Blir gladare och gladare varje gång vi ses, vi blandar skratt med allvar - i en salig kompott. Och BÅDA pratar samt lyssnar, det är inte en ständig monolog från den ena (ofta den andras..) eller ett ständigt hummande och nickande från den andra (som brukar vara jag). Jag känner stor tacksamhet över att ha fått dig till vän stumpegumpan! Önskar bara det vore närmare mellan oss, men det finnes väl någon mening där med...  :)

Saknar musiken i mitt liv just nu, det blir sällan något med den längre. Kören har jag lagt på hyllan, varför vet jag inte riktigt. Eller jo, jag vet. Gruvsamheten att stå och sjunga inför folk blir för stor, även om vi är en grupp som sjunger tillsammans. Vill inte att folk tittar på mig, vill inte hamna i fokus. Och jag vill inte ses som en svikare som aldrig ställer upp på gudstjänsterna, så därför har jag valt bort den. Önskar jag gjorde mina val på ett annorlunda sätt, men så är det nu. Får se hur det blir till våren...

Bebis sparkar och sparkar. Igår började h*n med något nytt, bonka på kissblåsan. Kved till mitt i ett telefonsamtal, trodde först jag kände fel. Men nädå, det var en riktig känsla och snabbt fick jag ta mig till toaletten! Skönt ändå att känna den lill* ! Var bebisfeber på Wayne´s idag, 4 småttingar - allt mellan splitternya underverk till 7 veckors småliv - och jag bara njöt. Finfinfina är de allihopa, och jag längtar efter min skrikiga, spyiga, bajsiga bebis! :D Åh, vad jag ska lukta på dig varje sekund första veckan, sen ska jag nog sova lite också...

Bosse, löööv ja!