Snart e jag bara mage...men mysigt är det ju!

Två människor möts nånstans
För att leva ett liv ihop
En längtande dröm blir sann
Man vänjer sig vid varann
Och livet får en början på nytt

Och då ser man ingen ände
För det händer ju till slut
Det vackraste två människor kan ge

Och det är du vårt liv, vår kärlek
Ja, det är du som blommar upp för oss idag
Vi ser våra egna liv i dig i din närhet
Skapat från något äkta
För svaret på vår kärlek finns hos dig

Den känslan är allt för oss
Att finnas till för dig
Och nu står vi här idag
För att aldrig glömma av
Att livet fick ny mening när du kom

Och nu ser vi ingen ände
För det hände ju till slut
Det vackraste två människor kan ge

Och det är du vårt liv, vår kärlek
Ja, det är du som blommar upp för oss idag
Vi ser våra egna liv i dig i din närhet
Skapat från något äkta
För svaret på vår kärlek finns hos dig

Och nu ser vi ingen ände
För det hände ju till slut
Det vackraste två människor kan ge

Och det är du vårt liv, vår kärlek
Ja, det är du som blommar upp för oss idag
Vi ser våra egna liv i dig i din närhet
Skapat från något äkta
För svaret på vår kärlek finns hos dig

Skapat från något äkta
Ja, svaret på vår kärlek finns hos dig

"Shirley Clamp" 

Har precis sett färdigt ett avsnitt av "Himlen kan vänta". Det är andra gången jag ser programmet, och människorna i programmet får mig att både skratta och gråta - ibland båda sakerna samtidigt. Du som inte sett det, kan jag förklara snabbt vad det handlar om. Det är 5 personer, mitt i livet, som fått veta att de har en dödlig sjukdom. De är sambo, gifta, har barn, stora planer inför framtiden - och plötsligt får de beskedet, du är sjuk - dödligt sjuk. 

Förut när jag sett program om människor med cancer, tumörer, als och så vidare, har jag alltid känt att "gud, jag ska nog inte klaga på hur jag har det, tänk på hur de har det...". Men av någon anledning känner jag annorlunda när jag sett och hört dessa människors ord. Jag slås av den livsinsikt de fått, att de förstått vad just deras liv går ut på. Och det är där skillnaden mot för andra program finns. De lever sitt liv, och jag lever mitt. Jag ska inte skämmas för det jag säger, känner eller upplever - för mitt liv är mitt, och jag kan aldrig leva någon annans! Jag kan bli påverkad av andras sorg, och samtidigt vet jag om att den sorg de känner - den är inte min. 

Det bästa du kan göra för mig, det är att finnas där när jag behöver dig. Fråga vad jag önskar - och om jag kan, kommer jag ge dig ett svar. Vet du inte vad du ska säga eller göra, säg det. För då kanske jag kan säga, vad jag behöver av dig. 

Och glöm inte - även om du inte varit med om en annan människas händelser i livet, så kan det aldrig hindra dig från att vara en medmänniska!  För även om du inte kan förstå det jag är med om, så kan du alltid alltid bidra med något. De ord som Tessanprinsessan skrev i tidigare inlägg - är en vägledning. 

Kärlek, styrka och hopp vill jag ge er idag.

Min hjärna är överhettad, och det tröttar ut mig så vansinnigt mycket. Idag är en sån där dag då allt känns halvgjort. Vet inte varför, men jag plockar lite här och lite där - sen blir inget riktigt färdigt. Första ensamma dagen på nästan en vecka, känns väldigt märkligt vill jag säga. Så fort jag vänjer mig vid sällskap. Känns väl lite skönt också - att få bara vara hemma och rå om mig själv...

Som sagt så är mina tankar ständigt på vandring. Nu funderar jag mycket över det kommande livet, som närmar sig med stormsteg. Jag har redan börjat planera inför det som kommer efter graviditeten. Kanske dumt, men det känns hoppfullt på något sätt. Det är då dags att börja ta itu med min kropp, min hälsa. Och det är väl något jag funderat på en längre tid, men nu känns det som om jag har en helt annan morot. Det har inte att göra med hur jag ser ut på det sätt att kläder ska sitta snyggt osv, det har att göra med mitt liv - hur jag kommer att få leva resten av mitt liv. Och hur länge jag ska leva... Sen kommer väl medicinerna att styra en hel del, med tanke på att jag kommer få börja äta litium igen. Min sjukdom kommer påverka mitt tillvägagångssätt, och jag hoppas verkligen att jag kommer att orka ta itu med det här. Gå ut på långpromenader med vagnen, ta mig till träningslokalen som ligger 2 hus bort. Fogarna kommer väl inte vara fit for fight i första taget, men jag kan ju börja försiktigt.

Ja...som sagt, tankarna går runt runt hela dagarna. Jag önskar jag kunde planera framtiden med min sambo, men nu är det så här. Får ta det i min egen takt, tänka på vad JAG vill, vad det är JAG önskar och behöver. Sen får vi se hur livet är tänkt i övrigt, jag försöker styra det som går...

Kärlek till er! Och så en favorit i repris...

Hurra, nu kan jag (nästan) strunta i att oroa mig för pengar en månad, innan det är dags för nästa sjukskrivningsperiod! Det känns skönt, och nu tänker jag betala tillbaka pengarna jag lånat - yey!!

Det är skönt med vänner, och jag är SÅ tacksam över er - ni anar inte.

Peace and love!

Vinden viner och regnet smattrar mot fönstret. Skulle kunna vara ganska mysigt, men tanken på att gå ut känns inte så lockande. En grå höst, som snart går över i en grå vinter - vad jag saknar snön.

Har ont, fruktansvärt ont. Jag försöker ta mig ut minst en gång varje dag, men jag undrar när det är dags att ge upp. Igår tog jag mig till apoteket, som ligger 500 m bort - fick stanna tre gånger för att det gör så ont. Kämpade mot tårarna, och hade lust att slänga kryckorna långt åt h-vete... Nu är det mindre än tre månader kvar, men ändå känns det som den längsta tiden. Jag vaknar femtielva tusen gånger per natt, och kvider varje gång jag måste vända mig om. 

Jag är ensam i mitt havandeskap, och det är smärtsamt - inte bara fysiskt utan även i själen. Många som sagt, att det är nog så det ska vara. Att man ska vara stark för alla, och att jag ska försöka slå bort tankarna på att jag inte vill vara själv. Försöka hitta styrkan i mig. Fast, den vet jag ju finns där. Det gör inte min sorg mindre att jag är själv, med tankar inför bebis, vaknätter, förlossning, bebiskläder, vagn, skötbort, bilstol, föräldraledighet... Jag är trött och less på allt just nu, har ont 24 timmar om dygnet, kämpar för att fungera så "normalt"  jag bara kan - men nu börjar jag få nog. Att prata räcker tydligen inte, vad är då nästa steg? Handling, men på vilket sätt? Att acceptera detta, det kan jag bara inte göra. Vi har varit två som valt att sätta ett barn till världen, varför ska då bara en vara den som bär allt, både i tanke och kropp? 

Over and out, nu skiter jag i det här för ett tag...

de där låtarna från förr... Har precis sett "Tjenare kungen"

och nostalgin trängde sig på...nice...