Har känt att det är dags igen. Smärtsamt som fan, både kroppsligt och

själsligt. Men nu är den här igen, depressionen. Eller igen, det är väl

alltid en ny som kommer på besök. Denna hade tröttheten i bagaget.

Slut så in åt bara den. Sover sover sover, men är ändå trött. Sov 4 timmar

mitt på dagen (!!!), hade nog kunnat sova mer men fick ångest över att

jag sov bort hela dagen och steg upp.

Tur att Bosse är hemma. Tack gode gud för min underbara älskade

finaste sambo och vän. Vad vore jag utan dig mitt hjärta.... Oron över

att det blir strul på jobbet hans finns där, men vad ska jag göra? I

detta skick orkar jag bara inte ta hand om vår dotter själv - hur go

hon än är, hur mycket jag än älskar henne - mitt lilla sockertroll...

Har bett en vän om hjälp denna gång, eller rättare sagt två. Den här

gången kommer jag inte försöka tro att "ensam är stark" - vilket

jävla skitsnack för den delen... Och ändå är det jag som oftast bär

den största fanan i det tåget....

Jag är glad för min familj, för mina vänner. Jag är just nu nere för

räkning, men ta mig tusan om jag inte segar mig upp precis när

domaren räknat till 9! Har mer stöd denna gång, men jag behöver

alltid mer - var inte rädd för att erbjuda mig - jag tar tacksamt

emot!!!

Kärlek, kraft och kramar mina vänner och alla som jag känner