önskar ofta att jag bodde i Danmark eller nåt annat litet land så jag slapp ha nära och kära så långt ifrån. Det är så trist att aldrig kunna gå över på en fika och bara snacka skit. Att inte kunna hjälpa varandra när man behöver det. Finnas där för varandra helt enkelt! Pengarna spelar ju störst roll, i alla fall för mig. Har tyvärr insett att jag har blivit rädd för att resa, särskilt med Flisan. Blir svettig bara av tanken att vi måste åka bussen här i stan -så det är ju bara tänka sig en resa med tåg upp till Boden....

Men jag saknar mina vänner. De som känner mig väl och som jag kan vara mig själv med. Som jag kan vara helt ärlig med, och som jag kan vara ett stöd till utan att känna mig som en slasktratt.

Som tur är har jag tre fina vänner här i stan. Tyvärr ses vi inte alltför ofta, förmodligen för att de har annat i sitt liv liksom jag. Önskar jag vore modigare, kunde anmäla mig till någon kurs eller något, bara för att få komma iväg. Men, inte nu - det får komma sen.

Idag var vi iväg på öppna förskolan igen - och tänka sig, jag hade riktigt trevligt! Skrattade till och med riktigt flera gånger, det var härligt. Just nu känns det som om jag har en tung hjälm på huvudet, som gör så att mina ögon knappt kan hålla sig uppe. Men så kommer det en ljusglimt och jag blir så tacksam. Det härligaste är när jag ser in i min dotters vackra blå ögon och känner kärleken som svämmar över.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt ...

Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga! Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn, med gubben. Så kommer det en känsla, n...

Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB. Så vi försöker igen!   ...

Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många... Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes det ganska tidigt att något var på g, men jag v...

Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan. Tror ändå det blir bättre...    ...