Den gör mig så maktlös. Känns som om luften inte kommer riktigt

ner i mina lungor, så jag sitter och suckar och gäspar helt tiden.

Samtidigt som jag skakar i kroppen och är spänd som en fjäder.

Försöker verkligen trycka bort den, men jag kan inte riktigt styra

vad som händer. VET att jag inte håller på att dö, det är bara så

jävla enerverande att inte bara få vara....

Jag känner mig också ensam. Har svårt för att ta mig ut, och det

gör att jag blir isolerad. Tvingar mig ut ibland, för att Flisan måste

få vara bland andra barn. Men jag avskyr nästan varje minut, tittar

hela tiden på klockan och vill att det ska vara över.Skulle behöva

något slags stöd, men jag vet inte vad.

Nu ska jag väcka lillgumman och så är det till att sätta sig emot

ångesten och ge sig ut. FAN, vad jag hatar det här.