jag sitter och försöker tänka hur bra mitt liv är, egentligen!

Har en helt underbar sambo som jag är dödligt kär i, två friska

underbara ungar, ett fint hem osv osv osv.

Har tvångstankar om att jag inte får tänka att jag mår dåligt,

för då kommer något att hända så jag VERKLIGEN får något

att må dåligt över!!!!

Om jag hade haft reumatism, cancer, als, parkinson - skulle

jag tänka samma sak? Skulle jag kunna negligera min värk i

kroppen för att försöka inse hur bra mig liv egentligen är?

Blir trött och irriterad på mig själv. Om jag inte ens kan

acceptera och förstå min sjukdom - hur ska jag då kunna

förvänta mig att andra ska göra det?

Sorgen kring det har väl alltid varit att det är så få i min

närhet som verkligen försökt förstå vad jag går igenom..

Och att när jag mår bra, då är jag frisk liksom....

Fast, i ärlighetens namn - så tänker jag ju själv också!

Glömmer det som är tungt och jobbigt, för att fokusera på

det jag önskar och vill med livet. Och visst det låter ju

sunt, men det är en sådan enorm besvikelse när jag till

slut inser att vissa saker kommer jag inte kunna göra.

Som det är för andra som har en fysisk eller psykisk sjukdom.

Visst går det att resonera som så, att ingenting är omöjligt!

Men jag är inte alltid beredd att ta de konsekvenserna som

kommer från det tankesättet.

Har träffat andra nu med samma diagnos som mig. Och

jag inser hur lyckligt lottad jag ändå är på ett plan - jag

kan se saker i mitt liv som kan firas! Och det är som jag

redan skrivit, min sambo och mina barn. Min kära älskade

Bosse, han har funnits vid min sida ständigt ständigt.

Finns ingen som du. Du är mitt allt. Finaste du...