Kan inte direkt påstå att jag är bortskämd med det. Antingen är vi alla fyra, eller oftast jag och Flisan nu för tiden. Eller jag och sambon. Och det är inte FEL, missförstå mig inte nu. Men ibland längtar jag bara efter att få vara själv - solokvist! Att inte behöva skynda mig att se en film innan hon vaknar, att ta det där långa samtalet till vännen utan att det ska behöva vara kväll och jag bara vill sova sova sova... Kanske ta en sväng på affären utan att behöva trängas bland alla klädställningar med barnvagnen, eller leta efter de där hissarna som oftast är så trånga att jag väljer bort de ändå....Bara få vara ensam, med mig själv.

Jag mår dåligt igen. Det är bara att inse. Jag har försökt mota bort tankarna, det var ju så bra allt! Men nu är det skit. Och jag känner mig som skit. Och världen är skit. Vill inte börja gå med det där svarta äckliga monstret på min rygg, som klängt sig fast med sina svarta långa klor i min rygg, som väser i mitt öra hur vidrigt allt är, hur rädd jag ska vara, hur tungt allt är. Monstret, som gör att min kropp väger bly och vartenda steg gör ont ända in i märgen att ta. Känna klorna som gräver sig in i min ryggrad, hur det lägger sig i mitt bröst på kvällen för att gona sig. Göra det tungt att andas, omöjligt att andas....

Jo, jag vet att alla har våra ok att bära. Jo, jag vet att det inte är guld och gröna skogar varje dag. Jo, jag vet att det hjälper till att tänka glada tankar. Och jo, jag vet att när jag mår så här så finns det INGET som är värre än att säga sådana saker till mig. Det hjälper mig inte, det får mig bara att må sämre. Jag vill veta att du finns vid min sida, att du hjälper mig, att du ger mig trygghet.

Fan, jag vill ju bara....vara