Jag har ta mig tusan ståpäls över hela kroppen - rösten, blicken, koreografin!!!!

WOW!!!!!!!!!!!

önskar ofta att jag bodde i Danmark eller nåt annat litet land så jag slapp ha nära och kära så långt ifrån. Det är så trist att aldrig kunna gå över på en fika och bara snacka skit. Att inte kunna hjälpa varandra när man behöver det. Finnas där för varandra helt enkelt! Pengarna spelar ju störst roll, i alla fall för mig. Har tyvärr insett att jag har blivit rädd för att resa, särskilt med Flisan. Blir svettig bara av tanken att vi måste åka bussen här i stan -så det är ju bara tänka sig en resa med tåg upp till Boden....

Men jag saknar mina vänner. De som känner mig väl och som jag kan vara mig själv med. Som jag kan vara helt ärlig med, och som jag kan vara ett stöd till utan att känna mig som en slasktratt.

Som tur är har jag tre fina vänner här i stan. Tyvärr ses vi inte alltför ofta, förmodligen för att de har annat i sitt liv liksom jag. Önskar jag vore modigare, kunde anmäla mig till någon kurs eller något, bara för att få komma iväg. Men, inte nu - det får komma sen.

Idag var vi iväg på öppna förskolan igen - och tänka sig, jag hade riktigt trevligt! Skrattade till och med riktigt flera gånger, det var härligt. Just nu känns det som om jag har en tung hjälm på huvudet, som gör så att mina ögon knappt kan hålla sig uppe. Men så kommer det en ljusglimt och jag blir så tacksam. Det härligaste är när jag ser in i min dotters vackra blå ögon och känner kärleken som svämmar över.