Vaknar upp efter en lång sovmorgon, känns först så otroligt skönt. Sen märker jag hur något börjar krypa inom mig och kroppen blir spänd som inget annat. Min första tanke efter att ha njutit en stund av min goa sköna säng, är "fan, bara inte klockan är för mycket nu!". Tar med en darrande hand upp mobilen och ser att klockan är 10.17 Inser snabbt att klockan efter sommartiden är 11.17 FAN FAN FAN!!! Tar ett djupt andetag, försöker tänka något positivt - men det är svårt med någon som väser i mitt öra "du är så obeskrivligt lat, varför tar du inte hand om ditt barn, sova kan du göra i graven, och du som skulle städa och tvätta idag - ska du låta din man ta hand om det - han som jobbar hela veckorna!!". Mitt inre skriker åt rösten att hålla käften, jag orkar inte höra - jag VET ju egentligen att det den väser inte är sant - jag jobbar precis lika mycket om veckorna fast i hemmiljö. Men icke, den fortsätter mala och mala, tills jag håller med - jo, jag är en usel människa, sambo och mor.

Kliver till slut upp på skakiga ben. Hör min älskades röst, och lilla hjärtats glada tjut. Inser att han hänger upp tvätt. FAN, det var ju inte han som skulle göra det - det var ju jag!!! Får mig ännu en käftsmäll av den bittra, kalla ångesten och det knyter sig i magen. Försöker le mot de jag älskar så mycket, samtidigt känner jag irritationen över min "dålighet", och kan inte låta bli att fräsa.

Det är ju inte det jag vill. Det är inte så jag vill vara. Biter ihop och ber om ursäkt, smeker min älskades kind, kramar finaste dottern länge länge tills hon protesterar och vrider sig ur min famn. Vill inte ta tabletter, men kanske jag borde för att inte...ja, vad?? HATAR de tabletterna, de gör mig svag, trött och frånvarande. Men de låter mig få andas utan att det gör ont, de tar bort den väsande rösten. Vill inte, vill, vill inte, vill....

Får se vad det blir idag - idag börjar i alla fall mammaveckan - och inget kan göra mig lyckligare just nu.