vill inte vara bland folk. Lillgumman har börjat få hemska utbrott

sen några dagar tillbaka. När hon får de utanför hemmet är det

vidrigt. Igår slog hon flera gånger sitt lilla huvud i golvet så idag

har hon ett stort blåmärke i pannan.

Och ja då, jag är fullt medveten om vad jag ska göra. Men som

sagt, för mig är det inte alltid så bara med vad man bör göra

och vad man gör.

Det är väl bara att du tänker dig att vissa dagar har jag migrän

i själen. Tyvärr har jag dock inga tabletter att ta så värken lättar

lite - det är bara att vänta och se om det blir bättre.

Nu ska jag verkligen göra ett försök att ta mig ut. Tror det gör

både mig och dottern gott...

är det dags för imorn. Är uuunderbart att kunna ligga och dra sig

en morgon i veckan. Känner stor tacksamhet över det! Nu lägga

sonen innan jag själv ska krypa till kojs.

Mina tankar om att öppna eget blir starkare och starkare -

men fy så läskigt ändå det känns! Önskar jag hade någon

med mig, istället för att köra själv. Nåja, den som lever får se!

av min kurator att jag ska ha egentid. Så.... Igår tog jag beslutet.

Nu ska jag gå själv på bio. Har många gånger funderat på det. Att

få se en film - helt själv! Bokade en biljett, och idag är det dags.

Egentid - bara jag, filmen och en stooooor godispåse! :)

Nu hoppas jag bara filmen är bra också!

och inse fakta. Det här är något jag måste gå igenom själv.

Inte ensam, men själv. Den här sorgen, det som gör så ont,

kan bara jag känna - ingen annan.

Finns ingen besvikelse mot de som står mig nära. Bara ett

tomt accepterande - det här är

mitt

Kan inte direkt påstå att jag är bortskämd med det. Antingen är vi alla fyra, eller oftast jag och Flisan nu för tiden. Eller jag och sambon. Och det är inte FEL, missförstå mig inte nu. Men ibland längtar jag bara efter att få vara själv - solokvist! Att inte behöva skynda mig att se en film innan hon vaknar, att ta det där långa samtalet till vännen utan att det ska behöva vara kväll och jag bara vill sova sova sova... Kanske ta en sväng på affären utan att behöva trängas bland alla klädställningar med barnvagnen, eller leta efter de där hissarna som oftast är så trånga att jag väljer bort de ändå....Bara få vara ensam, med mig själv.

Jag mår dåligt igen. Det är bara att inse. Jag har försökt mota bort tankarna, det var ju så bra allt! Men nu är det skit. Och jag känner mig som skit. Och världen är skit. Vill inte börja gå med det där svarta äckliga monstret på min rygg, som klängt sig fast med sina svarta långa klor i min rygg, som väser i mitt öra hur vidrigt allt är, hur rädd jag ska vara, hur tungt allt är. Monstret, som gör att min kropp väger bly och vartenda steg gör ont ända in i märgen att ta. Känna klorna som gräver sig in i min ryggrad, hur det lägger sig i mitt bröst på kvällen för att gona sig. Göra det tungt att andas, omöjligt att andas....

Jo, jag vet att alla har våra ok att bära. Jo, jag vet att det inte är guld och gröna skogar varje dag. Jo, jag vet att det hjälper till att tänka glada tankar. Och jo, jag vet att när jag mår så här så finns det INGET som är värre än att säga sådana saker till mig. Det hjälper mig inte, det får mig bara att må sämre. Jag vill veta att du finns vid min sida, att du hjälper mig, att du ger mig trygghet.

Fan, jag vill ju bara....vara

vet ni vad - vinterkräksjuka är ingen hit - verkligen  inte!

Och inte när alla får det samtidigt. Det här är ju plågsamt.

Vill bara bli friska nu - inget annat.

hon är så sjuk så sjuk. Förra veckan hade hon krupp.

Den här veckan är det en envis magsjuka som inte

vill ge sig. Vill hon ska bli bättre, lillhjärtat vårt!!

Det är hemskt när barnen är sjuka....

som hänger över mig

Jag drar mig framåt

ligger snart på backen

och drar mig fram med

mina händer....

Men jag måste

framåt