Felicia kräks och kastar tillbaka huvudet och spänner hela kroppen i en båge. Sliter upp henne i sängen först, innan jag hinner tänka till och försöka lugna mig själv samtidigt som jag lugnar henne. Försöker peta ut det slem jag kan, men det mesta sitter för långt ner. Slår henne i ryggen och lägger henne över benen. Hon andas inte, andas inte, andas inte...ser hur ansiktsfärgen ändras i samma takt som paniken kommer. Hon försöker skrika, men lyckas inte. Precis i det ögonblick som hennes kropp börjar bli slapp och jag säger åt Bosse att ringa ambulans, så drar hon in andan. Allt detta händer inom mindre än fem minuter, men känns som en evighet. Hon gråter inte mycket, ser mest olycklig och trött ut. Sitter länge med henne, över en timme och bara vaggar vaggar. Sedan blir hon sitt vanliga, gnälliga jag och vill ha mat. Tacksam över att få se den "riktiga" Felicia igen. Herregud, att man kan älska ett barn så mycket...

Kan inte låta bli att tänka, händer det här för att jag haft så svårt att känna kärlek till henne? Logiskt vet jag att det så klart inte är därför, men mina känslor säger något annat... fan...